Svenskutvecklade lecanemab används sedan ett år tillbaka som läkemedel mot Alzheimers sjukdom i USA. Nu väntar läkemedelsbolaget Eisai på tillstånd för att få marknadsföra lecanemab i Europa. Ett klartecken från den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMA) skulle innebära ett stort framsteg för personer med Alzheimers sjukdom men även en omfattande utmaning för det svenska hälso- och sjukvårdssystemet.
Det handlar om en stor potentiell patientgrupp – uppskattningsvis lever närmare 100 000 personer i Sverige med Alzheimers sjukdom. Med ett nytt läkemedel som kan bromsa sjukdomsförloppet kommer troligen många som inte har någon diagnos, men har en oro över exempelvis sitt minne, att söka sig till vården i hopp om att få tillgång till den nya behandlingen.
– Trycket på sjukvården kan komma att öka kraftigt, även på grund av att lecanemab ska intas intravenöst på en vårdklinik. Därför behöver vi troligtvis se över alternativa betalningsformer för diagnostik och behandling, säger Oskar Frisell, projektledare vid Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi (IHE) och huvudförfattare till rapporten Prevention, diagnostik och sjukdomsmodifierande behandling av kognitiv svikt och demenssjukdomar – hur kan vi betala för det?
Förhandlingar med läkemedelsbolagen
Idag står regionerna för större delen av läkemedelsnotan för läkemedel som ges på klinik. Priserna på de enskilda läkemedlen bestäms efter förhandlingar med läkemedelsbolagen, ofta i samråd med Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV). Värdebaserad prissättning är den betalningsform som används.
– Priset sätts per dos, patient eller behandling. Utgångspunkten är hur stor den kliniska nyttan är, det vill säga läkemedlets hälsoeffekter för patienterna. Stora hälsoeffekter kan göra att läkemedlet blir kostnadseffektivt även vid ett mycket högt pris, säger Oskar Frisell.
Även hur vanligt och hur allvarligt tillståndet är vägs in. För läkemedel mot sällsynta och svåra sjukdomstillstånd är regionerna beredda att betala mer. TLV tar däremot endast hänsyn till hur allvarligt sjukdomstillståndet är i sina beslut.
Okända långsiktiga effekter
– När det gäller lecanemab ställs den värdebaserade prissättningen inför tydliga utmaningar, bland annat för att läkemedlets hälsoeffekter är okända på längre sikt. En felaktig uppskattning av effekterna kan leda till att skattebetalarna får betala för ett läkemedel som inte visar sig vara kostnadseffektivt eller, tvärtom, att läkemedelsbolagets ersättning blir för liten.
I fallet med Alzheimers sjukdom så kommer troligtvis en kostnadseffektiv behandling, där en värdebaserad ersättningsmodell används, ändå inte innebära att alla som potentiellt har nytta av behandlingen också får tillgång till den. Detta på grund av att budgetpåverkan väntas bli stor när både kostnad för läkemedel, diagnostik och uppföljning vägs in.
Två alternativa betalningslösningar
Hur kan man då lösa denna knut? I IHE-rapporten tar författarna upp alternativa betalningslösningar. I princip handlar det om två grundtyper: finansiella och utfallsbaserade. Oskar Frisell ger ett par exempel.
– En finansiell betalningsmodell kan vara att regionerna helt enkelt får en rabatt som sänker priset på läkemedlet och gör att det åtminstone på kort sikt kan bli kostnadseffektivt. Storleken på dessa rabatter är oftast hemliga.
Utfallsbaserade modeller länkar betalningen i stället till den faktiska nyttan av läkemedlet.
– Man kan tänka sig att regionerna betalar en viss summa för varje patient mot att patienterna om fem år får en viss bestämd hälsoförbättring. I annat fall får läkemedelsbolaget betala tillbaka värdet som motsvarar mellanskillnaden i förväntad och uppnådd hälsoförbättring, säger Oskar Frisell.
Sprider riskerna
I rapporten diskuteras för- och nackdelar med olika betalningslösningar. Gemensamt för dem är att de syftar till att sprida riskerna.
– För regionerna, och indirekt skattebetalarna, handlar det om att minimera risken att betala för något som inte har någon effekt. Läkemedelsbolaget får å sin sida möjlighet att tidigt sälja sin produkt och kan sedan ta fram data som visar att den verkligen fungerar.
En annan aspekt av lecanemab, och sannolikt även framtida sjukdomsmodifierande läkemedel mot Alzheimers sjukdom, är att kostnader och besparingar förskjuts mellan olika samhällssektorer. Av en tidigare PREDEM-rapport framgår att ca 80 procent av samhällets kostnader för demenssjukdomar faller på landets kommuner och mindre än 2 procent på regionerna.
Kostnader förskjuts till regionerna
Detta kan komma att förändras, om lecanemab godkänns och fungerar som man hoppas. Besparingarna sker då sannolikt i kommunerna i form av ett minskat behov av särskilt boende och andra stödinsatser. Regionerna som betalar för diagnostik, läkemedel och den intravenösa behandlingen väntas däremot få ökade kostnader.
– Det kan ju visa sig att lecanemab är kostnadseffektivt och har en god effekt men eftersom den potentiella patientgruppen är stor saknar regionerna resurser att betala för det. Därför tror vi att staten på sikt behöver ta en större roll för finansieringen av den här typen av läkemedel där omfattande diagnostik krävs, säger Oskar Frisell.
Magnus Westlander