Senaste nytt
Nytt kunskapsstöd om musik som omvårdnad
En ny webbutbildning tar upp hur musik kan användas i omvårdnaden av personer med demenssjukdom. Utbildningen är avgiftsfri och tillgänglig via Svenskt Demenscentrums utbildningsportal.
– I dag betraktas musik främst som en ”aktivitet” i demensvården, till exempel när personal och boende sitter och sjunger tillsammans. Men musik kan också vara en jagstärkande omvårdnadsinsats som underlättar många vardagliga möten och situationer för både boende och personal, säger musikterapeut Katarina Lindblad som har lett arbetet med att utforma utbildningen.
En demenssjuk kvinna blir lugnare av att få lyssna på sin favoritmusik innan hon klär på sig. En man känner sig tryggare och kan slappna av när personalen som hjälper honom med duschen samtidigt nynnar en vals av Evert Taube. Det är bara ett par exempel på hur musik kan användas i omvårdnadsarbetet.
Webbutbildningen Mötas i musik – musik som omvårdnad i demensvården bygger på ett samarbete mellan FoU Nordost och Svenskt Demenscentrum med finansiellt stöd från Vinnova. Målgruppen är främst vårdpersonal på äldreboenden, dagverksamheter och hemtjänst.
Utbildningens sex avsnitt tar ungefär två timmar att genomföra. Korta filmer och bildspel varvas med olika övningar. Diplom kan laddas ned vid godkänt kunskapstest. Några förkunskaper i musik behövs inte. Däremot kan det finnas mentala spärrar som måste övervinnas påpekar Katarina Lindblad.
– En del vårdpersonal är ovana att sjunga och nynna, eller också tycker de att det känns onaturligt att göra det på jobbet, i en omvårdnadssituation. Därför är det bra om så många som möjligt på arbetsplatsen kan gå webbutbildningen, säger hon.
Till webbutbildningen hör ett fristående inspirationshäfte med samma namn. Med häftet följer en cd-skiva med 17 välkända visor. De är inspelade i två versioner, dels med sång, dels en instrumental version som kan användas som ackompanjemang vid allsång. Inspirationshäftet, inkl cd-skiva, kan beställas från Svenskt Demenscentrums webbshop »
Gå till webbutbildningen » (nytt fönster)
Gå till FoU Nordost » (nytt fönster)
– I dag betraktas musik främst som en ”aktivitet” i demensvården, till exempel när personal och boende sitter och sjunger tillsammans. Men musik kan också vara en jagstärkande omvårdnadsinsats som underlättar många vardagliga möten och situationer för både boende och personal, säger musikterapeut Katarina Lindblad som har lett arbetet med att utforma utbildningen.
En demenssjuk kvinna blir lugnare av att få lyssna på sin favoritmusik innan hon klär på sig. En man känner sig tryggare och kan slappna av när personalen som hjälper honom med duschen samtidigt nynnar en vals av Evert Taube. Det är bara ett par exempel på hur musik kan användas i omvårdnadsarbetet.
Webbutbildningen Mötas i musik – musik som omvårdnad i demensvården bygger på ett samarbete mellan FoU Nordost och Svenskt Demenscentrum med finansiellt stöd från Vinnova. Målgruppen är främst vårdpersonal på äldreboenden, dagverksamheter och hemtjänst.
Utbildningens sex avsnitt tar ungefär två timmar att genomföra. Korta filmer och bildspel varvas med olika övningar. Diplom kan laddas ned vid godkänt kunskapstest. Några förkunskaper i musik behövs inte. Däremot kan det finnas mentala spärrar som måste övervinnas påpekar Katarina Lindblad.
– En del vårdpersonal är ovana att sjunga och nynna, eller också tycker de att det känns onaturligt att göra det på jobbet, i en omvårdnadssituation. Därför är det bra om så många som möjligt på arbetsplatsen kan gå webbutbildningen, säger hon.
Till webbutbildningen hör ett fristående inspirationshäfte med samma namn. Med häftet följer en cd-skiva med 17 välkända visor. De är inspelade i två versioner, dels med sång, dels en instrumental version som kan användas som ackompanjemang vid allsång. Inspirationshäftet, inkl cd-skiva, kan beställas från Svenskt Demenscentrums webbshop »
Gå till webbutbildningen » (nytt fönster)
Gå till FoU Nordost » (nytt fönster)
Sök forskningsmedel ur Demensfonden
Nu är det dags att söka forskningsmedel ur Demensfonden, Demensförbundets fond för forskning kring Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar. Fonden delar ut stipendier en gång om året för medicinsk forskning, omvårdnadsforskning, utveckling av stöd till demenssjuka och deras anhöriga samt information. Stipendiaterna utses i samråd med Demensfondens medicinska råd. Ansökningstiden går ut den 16 februari 2016. Läs mer på Demensförbundets hemsida » (nytt fönster)
Fem frågor till en ny ordförande
Demensförbundet är landets största intresseorganisation för demenssjuka och deras anhöriga. Många av förbundets 11 000 medlemmar arbetar ideellt i någon av de 130 lokalföreningar som finns över hela landet. I höst avgick Stina-Clara Hjulström som ordförande efter att ha lett Demensförbundet i många år. Efterträdaren heter Pär Rahmström.
Vilken bakgrund har du?
Jag är advokat till yrket och ha
r i alla år jobbat inom den så kallade humanjuridiken, med brottmål och med ekonomisk familjerätt. Jag är 62 år, gift och har en vuxen son.
Varför engagerade du dig i Demensförbundet?
Min mamma fick Alzheimers sjukdom. Det här var före Internets tid så jag slog upp demens i telefonkatalogen. Jag hittade Demensföreningen i Stockholm och tog kontakt. På så sätt kom jag med i en anhöriggrupp.
Jag började också hjälpa både föreningen och Demensförbundet med sådant som att kånka kartonger och hjälpa till med utskick, praktiska saker. Sedan valdes jag in i styrelsen för förbundet och under de senaste sex åren har jag varit vice ordförande. I september valdes jag till ordförande, efter Stina-Clara Hjulström som haft den posten i sexton år.
Vilka frågor tycker du är viktigast att driva som ordförande?
Det är våra kärnfrågor. Som bättre anhörigstöd, rätt till boende, tillräckligt med personal, utbildad personal, närvarande chefer.
Och att det finns tillräckligt med geriatriska vårdplatser. Sedan Ädelreformen 1992 har ungefär två tredjedelar av platserna försvunnit. Det innebär att multisjuka gamla hamnar på akuten.
Idag pratar man om rätten att bo kvar hemma, som om det vore en fantastiskt fin rättighet. Visst vill många bo kvar hemma. Men de som inte vill, inte orkar, som är rädda, sjuka… de måste få flytta till ett boende.
Ser du hoppfullt på framtiden?
Ibland känns det som om det mesta blivit sämre eller i vart fall inte bättre. Lyckas man få en pratstund med någon regeringsföreträdare så svarar de alltid att det där är en kommunal angelägenhet. Och vi har ju kommunalt självstyre, så det är svårt.
Jag tycker också det är svårt att få full uppmärksamhet kring de här frågorna. ”Nej, det där vill jag inte höra talas om…” kan människor säga när vi är ute och föreläser och delar ut informationsblad.
En positiv förändring är att det finns betydligt fler demensteam än tidigare. Och att det sprids mer kunskap, att det utbildas silviasystrar bland annat. Men det finns mycket kvar att göra.
Har du någon vision - hur skulle det se ut om du fick bestämma?
Att alla boenden ska vara som de bästa är idag, med engagerad, trygg och arbetsglad personal. Och att vi kanske ska vara mer återhållsamma med mediciner. Bättre utbildade biståndshandläggare, kanske en mer enhetlig domstolspraxis. Ja och så gehör för våra kärnfrågor som jag nämnde.
Det ligger nära mitt hjärta, allt som rör personer med demenssjukdomar, äldre och multisjuka.
Kari Molin
Vilken bakgrund har du?
Jag är advokat till yrket och har i alla år jobbat inom den så kallade humanjuridiken, med brottmål och med ekonomisk familjerätt. Jag är 62 år, gift och har en vuxen son.
Varför engagerade du dig i Demensförbundet?
Min mamma fick Alzheimers sjukdom. Det här var före Internets tid så jag slog upp demens i telefonkatalogen. Jag hittade Demensföreningen i Stockholm och tog kontakt. På så sätt kom jag med i en anhöriggrupp.
Jag började också hjälpa både föreningen och Demensförbundet med sådant som att kånka kartonger och hjälpa till med utskick, praktiska saker. Sedan valdes jag in i styrelsen för förbundet och under de senaste sex åren har jag varit vice ordförande. I september valdes jag till ordförande, efter Stina-Clara Hjulström som haft den posten i sexton år.
Vilka frågor tycker du är viktigast att driva som ordförande?
Det är våra kärnfrågor. Som bättre anhörigstöd, rätt till boende, tillräckligt med personal, utbildad personal, närvarande chefer.
Och att det finns tillräckligt med geriatriska vårdplatser. Sedan Ädelreformen 1992 har ungefär två tredjedelar av platserna försvunnit. Det innebär att multisjuka gamla hamnar på akuten.
Idag pratar man om rätten att bo kvar hemma, som om det vore en fantastiskt fin rättighet. Visst vill många bo kvar hemma. Men de som inte vill, inte orkar, som är rädda, sjuka… de måste få flytta till ett boende.
Ser du hoppfullt på framtiden?
Ibland känns det som om det mesta blivit sämre eller i vart fall inte bättre. Lyckas man få en pratstund med någon regeringsföreträdare så svarar de alltid att det där är en kommunal angelägenhet. Och vi har ju kommunalt självstyre, så det är svårt.
Jag tycker också det är svårt att få full uppmärksamhet kring de här frågorna. ”Nej, det där vill jag inte höra talas om…” kan människor säga när vi är ute och föreläser och delar ut informationsblad.
En positiv förändring är att det finns betydligt fler demensteam än tidigare. Och att det sprids mer kunskap, att det utbildas silviasystrar bland annat. Men det finns mycket kvar att göra.
Har du någon vision - hur skulle det se ut om du fick bestämma?
Att alla boenden ska vara som de bästa är idag, med engagerad, trygg och arbetsglad personal. Och att vi kanske ska vara mer återhållsamma med mediciner. Bättre utbildade biståndshandläggare, kanske en mer enhetlig domstolspraxis. Ja och så gehör för våra kärnfrågor som jag nämnde.
Det ligger nära mitt hjärta, allt som rör personer med demenssjukdomar, äldre och multisjuka.
Kari Molin
Demenssjuksköterskor blir ambassadörer för Nollvision
Den 24 november samlas de första ambassadörerna för Nollvision i Stockholm. En workshop på Svenskt Demenscentrum ska ge dem råg i ryggen att sprida utbildningspaketets intentioner: en demensvård utan tvång och begränsningar.
Intresset för att aktivt verka för en demensvård utan tvång och begränsningar verkar vara stort. Det framgick under seminariedagarna för Nationellt nätverk för Demenssjuksköterskor som hölls i Malmö i början av oktober. Då presenterade Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, möjligheten att bli ambassadör för Nollvision och en hel del närvarande demenssjuksköterskor anmälde sitt intresse.
En första workshop för ambassadörer kommer att hållas i Sthlm den 24 november. Den kommer att handla om hur man kan stötta varandra i den pågående processen med att implementera Nollvisionens synsätt. Deltagarna kommer att få handboken Nollvision och ett USB-minne med dokument som kan vara användbara i implementeringen.
Den andra workshopen arrangeras i Malmö den 11 december i samarbete med Beth Dahlrup, ordförande i Nationellt nätverk för Demenssjuksköterskor. Är du nyfiken på det pågående arbetet med Nollvison? Kontakta Ann-Christin Kärrman, e-post: ann-christin.karrman@demenscentrum.se
Läs mer om Nollvision » (nytt fönster)
Intresset för att aktivt verka för en demensvård utan tvång och begränsningar verkar vara stort. Det framgick under seminariedagarna för Nationellt nätverk för Demenssjuksköterskor som hölls i Malmö i början av oktober. Då presenterade Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, möjligheten att bli ambassadör för Nollvision och en hel del närvarande demenssjuksköterskor anmälde sitt intresse.
En första workshop för ambassadörer kommer att hållas i Sthlm den 24 november. Den kommer att handla om hur man kan stötta varandra i den pågående processen med att implementera Nollvisionens synsätt. Deltagarna kommer att få handboken Nollvision och ett USB-minne med dokument som kan vara användbara i implementeringen.
Den andra workshopen arrangeras i Malmö den 11 december i samarbete med Beth Dahlrup, ordförande i Nationellt nätverk för Demenssjuksköterskor. Är du nyfiken på det pågående arbetet med Nollvison? Kontakta Ann-Christin Kärrman, e-post: ann-christin.karrman@demenscentrum.se
Läs mer om Nollvision » (nytt fönster)
Beth Dahlrup föresläser på seminariedagarna på Nationellt nätverk
för Demenssjuksköterskor. Foto: Anna-Mi Wendel. Läs mer » (nytt fönster)
Stor framgång för svensk alzheimerforskning
En svensk metod inom alzheimerdiagnostiken får internationellt erkännande. Kaj Blennow och Henrik Zetterberg, båda professorer vid Sahlgrenska akademin, har utvecklat ett sätt att analysera ryggvätska som nu blir internationell standard.
– Vi har lagt ner oerhört mycket arbete på det här projektet, och det har både initierats, genomförts och nu också slutförts av oss i Göteborg inom ramen för ett globalt samarbetsprojekt som vi leder, säger Henrik Zetterberg i ett pressmeddelande från Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.""
Genom att mäta halterna av proteinet betaamyloid i ryggvätska kan man med rätt stor sannolikhet spåra Alzheimers sjukdom redan innan de första symptomen visar sig. Onormalt låga halter av betaamyloid tyder på att proteinet fastnar och ansamlas i hjärnan, vilket är ett typiskt tecken för sjukdomen.
Göteborgsforskarnas mätmetod har nu godkänts som global referensmetod. Det innebär att den kommer att användas som norm i arbetet med att standardisera betaamyloidmätningar över hela världen.
– Med hjälp av standarden kan människor som är oroliga för Alzheimers sjukdom göra testet, och få samma resultat oavsett om det sker i San Francisco, Sao Paolo, London, Göteborg eller Kapstaden, säger Kaj Blennow.
Ännu finns ingen helt säker metod för att ställa diagnosen Alzheimers sjukdom. Diagnosen bygger på en samlad bedömning av en rad olika tester och undersökningar. Fördelen med den metod som utvecklats vid Sahlgrenska är att tecken på alzheimer kan upptäckas i ett mycket tidigt skede, något som är av stor vikt när nya läkemedel mot sjukdomen ska testas.
– Dessa nya läkemedel kommer sannolikt vara som mest effektiva hos människor som precis börjat ansamla beta-amyloid i hjärnan. Då blir en väl utprövad och standardiserad metod naturligtvis avgörande, eftersom den säkerställer att dessa människor hittas på ett diagnostiskt säkert och precist sätt, säger Kaj Blennow.
Läs pressmeddelandet från Sahlgrenska akademin »
(nytt fönster)
– Vi har lagt ner oerhört mycket arbete på det här projektet, och det har både initierats, genomförts och nu också slutförts av oss i Göteborg inom ramen för ett globalt samarbetsprojekt som vi leder, säger Henrik Zetterberg i ett pressmeddelande från Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet.""
Genom att mäta halterna av proteinet betaamyloid i ryggvätska kan man med rätt stor sannolikhet spåra Alzheimers sjukdom redan innan de första symptomen visar sig. Onormalt låga halter av betaamyloid tyder på att proteinet fastnar och ansamlas i hjärnan, vilket är ett typiskt tecken för sjukdomen.
Göteborgsforskarnas mätmetod har nu godkänts som global referensmetod. Det innebär att den kommer att användas som norm i arbetet med att standardisera betaamyloidmätningar över hela världen.
– Med hjälp av standarden kan människor som är oroliga för Alzheimers sjukdom göra testet, och få samma resultat oavsett om det sker i San Francisco, Sao Paolo, London, Göteborg eller Kapstaden, säger Kaj Blennow.
Ännu finns ingen helt säker metod för att ställa diagnosen Alzheimers sjukdom. Diagnosen bygger på en samlad bedömning av en rad olika tester och undersökningar. Fördelen med den metod som utvecklats vid Sahlgrenska är att tecken på alzheimer kan upptäckas i ett mycket tidigt skede, något som är av stor vikt när nya läkemedel mot sjukdomen ska testas.
– Dessa nya läkemedel kommer sannolikt vara som mest effektiva hos människor som precis börjat ansamla beta-amyloid i hjärnan. Då blir en väl utprövad och standardiserad metod naturligtvis avgörande, eftersom den säkerställer att dessa människor hittas på ett diagnostiskt säkert och precist sätt, säger Kaj Blennow.
Läs pressmeddelandet från Sahlgrenska akademin »
(nytt fönster)
Professor Kaj Blennow
Professor Henrik Zetterberg
Ny webbutbildning om musik som omvårdnad
Musik är mer än underhållning. Att sjunga, nynna och tralla kan vara ett sätt att kommunicera och skapa relationer. För att stimulera användningen av musik i omvårdnadsarbetet håller Svenskt Demenscentrum, tillsammans med FoU Nordost, på att ta fram en ny webbutbildning.
Mötas i musik heter utbildningen och vänder sig till personal på äldreboenden och inom hemtjänst. Den är baserad på Musik som omvårdnad, ett projekt som FoU Seniorium (numera FoU Nordost) bedrev 2012–2014 och som handlade om att integrera musik i omvårdnaden av personer med demenssjukdom.
– I dag betraktas musik främst som en ”aktivitet” i demensvården, till exempel när personal och boende sitter och sjunger tillsammans. Men musik kan också vara en jagstärkande omvårdnadsinsats som underlättar många vardagliga möten och situationer för både boende och personal, säger musikterapeut Katarina Lindblad som lett arbetet med att utforma utbildningen.
En demenssjuk kvinna blir lugnare av att få lyssna på sin favoritmusik innan hon klär på sig. En man känner sig tryggare när personalen som hjälper honom med duschen samtidigt nynnar en vals av Evert Taube. Det är bara ett par exempel på hur musik kan användas i omvårdnadsarbetet.
– Syftet med utbildningen är att förmedla på vilka sätt musik kan integreras i den personliga omvårdnaden. Stor vikt läggs vid hur man gör en individuell kartläggning för att hitta rätt musik till rätt person vid rätt tillfälle. Musik ska ingå i levnadberättelsen och vara en del av det personcentrerade arbetet, säger Katarina Lindblad.
Musikalisk träning ingår inte i webbutbildningen, sådan är heller inte nödvändig betonar Katarina Lindblad. Däremot kan det finnas mentala spärrar som måste övervinnas.
– En del vårdpersonal är ovana att sjunga och nynna, eller också tycker de att det känns onaturligt att göra det på jobbet, i en omvårdnadssituation. Därför är det bra om så många som möjligt på arbetsplatsen kan gå webbutbildningen, säger Katarina Lindblad.
Mötas i musik håller nu på att färdigställas och ska enligt planerna lanseras i början på nästa år. Den kommer att ta ungefär en timme att genomföra och blir, liksom Svenskt Demenscentrums ABC-utbildningar, avgiftsfri. Webbutbildningen delfinansieras av Vinnova.
Magnus Westlander
Läs Katarina Lindblads artikel om FoU-projektet »
Mötas i musik heter utbildningen och vänder sig till personal på äldreboenden och inom hemtjänst. Den är baserad på Musik som omvårdnad, ett projekt som FoU Seniorium (numera FoU Nordost) bedrev 2012–2014 och som handlade om att integrera musik i omvårdnaden av personer med demenssjukdom.
– I dag betraktas musik främst som en ”aktivitet” i demensvården, till exempel när personal och boende sitter och sjunger tillsammans. Men musik kan också vara en jagstärkande omvårdnadsinsats som underlättar många vardagliga möten och situationer för både boende och personal, säger musikterapeut Katarina Lindblad som lett arbetet med att utforma utbildningen.
En demenssjuk kvinna blir lugnare av att få lyssna på sin favoritmusik innan hon klär på sig. En man känner sig tryggare när personalen som hjälper honom med duschen samtidigt nynnar en vals av Evert Taube. Det är bara ett par exempel på hur musik kan användas i omvårdnadsarbetet.
– Syftet med utbildningen är att förmedla på vilka sätt musik kan integreras i den personliga omvårdnaden. Stor vikt läggs vid hur man gör en individuell kartläggning för att hitta rätt musik till rätt person vid rätt tillfälle. Musik ska ingå i levnadberättelsen och vara en del av det personcentrerade arbetet, säger Katarina Lindblad.
Musikalisk träning ingår inte i webbutbildningen, sådan är heller inte nödvändig betonar Katarina Lindblad. Däremot kan det finnas mentala spärrar som måste övervinnas.
– En del vårdpersonal är ovana att sjunga och nynna, eller också tycker de att det känns onaturligt att göra det på jobbet, i en omvårdnadssituation. Därför är det bra om så många som möjligt på arbetsplatsen kan gå webbutbildningen, säger Katarina Lindblad.
Mötas i musik håller nu på att färdigställas och ska enligt planerna lanseras i början på nästa år. Den kommer att ta ungefär en timme att genomföra och blir, liksom Svenskt Demenscentrums ABC-utbildningar, avgiftsfri. Webbutbildningen delfinansieras av Vinnova.
Magnus Westlander
Läs Katarina Lindblads artikel om FoU-projektet »
Teamet bakom utbildningen
Fr.v. Ingela Comeau (skådespelare), Yanan Li (fotograf), Boel Karlin (producent), Eva Brick (skådeseplare) och Katarina Lindblad (musikterapeut).
Armband bidrar till att utveckla demensvården
...
Nu kan du ge bort ett vacker armband i present och samtidigt bidra till att utveckla demensvården. Armbandet Remember me – "Kom ihåg mig" – har tagits fram av designern Lena Wahlman och säljs av Svenskt Demenscentrum och Stiftelsen Silviahemmet.
Armbandet kostar 149 kr och intäkterna från försäljningen går till ett bestämt ändamål inom demensområdet. Under år 2015 och 2016 bidrar du till att underhålla och utveckla www.unganhorig.se, en webbportal som vänder sig till barn, ungdomar och unga vuxna med en demenssjuk närstående.
Armbandet kan beställas från Svenskt Demenscentrums webbshop » eller via Stiftelsen Silviahemmets hemsida » (nytt fönster)
Nu kan du ge bort ett vacker armband i present och samtidigt bidra till att utveckla demensvården. Armbandet Remember me – "Kom ihåg mig" – har tagits fram av designern Lena Wahlman och säljs av Svenskt Demenscentrum och Stiftelsen Silviahemmet.
Armbandet kostar 149 kr och intäkterna från försäljningen går till ett bestämt ändamål inom demensområdet. Under år 2015 och 2016 bidrar du till att underhålla och utveckla www.unganhorig.se, en webbportal som vänder sig till barn, ungdomar och unga vuxna med en demenssjuk närstående.
Armbandet kan beställas från Svenskt Demenscentrums webbshop » eller via Stiftelsen Silviahemmets hemsida » (nytt fönster)
Om två år är hon Silviafysioterapeut
I november startar en magisterutbildning i demensvård för arbetsterapeuter och fysioterapeuter vid Karolinska Institutet. Emma Gard ingår i den första elevkullen tack vare medel från Alzheimerfonden.
– Det ska bli spännande. Som ensam fysioterapeut på ett stort demensboende finns mycket att göra. Jag hoppas på att utbildningen kan ge mig en del vägledning om vad som bör prioriteras, vilka insatser som det finns evidens för.
Sedan fem år tillbaka är Emma Gard verksam på Årstagården, ett demenscenter i Uppsala med växelvård, korttidsplatser och permanent boende. Som fysioterapeut handleder hon personal och arbetar med fallprevention. I grundutbildningen hade demenssjukdomar en undanskyms plats. Men genom Aleris, som driver Årstagården, har Emma Gard fått möjlighet att förkovra sig i demens, bland annat genom kurser på Silviahemmet. Hon har även genomfört Svenskt Demenscentrums ABC-utbildningar.
Den nya magisterutbildningen på Karolinska Institutet fick hon höra talas om genom det nationella nätverket för fysioterapeuter i demensvården.
– Min chef stöttade mig och tyckte att jag skulle gå den. Nu kommer jag att varje vecka få ägna en arbetsdag, kanske två, åt studier. Men det är Alzheimerfonden som gått in och och finansierat min utbildningsavgift, säger Emma Gard.
Utbildningen är den första i demensvård på magisternivå för arbetsterapeuter och fysioterapeuter i Sverige. Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska Institutet har i samarbete med Silviahemmet tagit fram utbildningen som är på 60 högskolepoäng (halvfart i två år). Att den är helt webbaserad underlättar att kombinera studierna med arbete. Ändå var det länge trögt med ansökningar till utbildningen berättar Kristoffer Mörtsjö, projektkoordinator på Karolinska Institutet.
– Intresset har varit stort bland både arbetsterapeuter och fysioterapeuter men många har uppgett att arbetsgivaren inte klarar av att betala för utbildningen, säger han.
Av de tolv som påbörjar magisterutbildningen i höst finansierar Alzheimerfonden hela utbildningsavgiften för tio elever.
– Det är naturligtvis glädjande och generöst av Alzheimerfonden. Samtidigt är det beklagligt att så få arbetsgivare inte kan skjuta till medel för denna uppdragsutbildning, de har ju ansvar för personalens kompetensutveckling, säger Kristoffer Mörtsjö.
Sedan tidigare finns vidareutbildningar i demensvård på högskolenivå för undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Efter godkänd examen har de kunnat titulera sig Silviasyster, Silviasjuksköterska respektive Silvialäkare. Även Emma Gard kommer att få närvara vid en högtidlig ceremoni och ta emot diplom ur Drottningens hand. Men först väntar två års studier, inklusive ett vetenskapligt uppsatsarbete.
– Har inte bestämt uppsatsämne ännu men kanske blir det något om fallprevention – det ligger mig varmt om hjärtat, säger Emma Gard som, om studierna går som det ska, kan titulera sig Silviafysioterapeut om två år.
Magnus Westlander
– Det ska bli spännande. Som ensam fysioterapeut på ett stort demensboende finns mycket att göra. Jag hoppas på att utbildningen kan ge mig en del vägledning om vad som bör prioriteras, vilka insatser som det finns evidens för.
Sedan fem år tillbaka är Emma Gard verksam på Årstagården, ett demenscenter i Uppsala med växelvård, korttidsplatser och permanent boende. Som fysioterapeut handleder hon personal och arbetar med fallprevention. I grundutbildningen hade demenssjukdomar en undanskyms plats. Men genom Aleris, som driver Årstagården, har Emma Gard fått möjlighet att förkovra sig i demens, bland annat genom kurser på Silviahemmet. Hon har även genomfört Svenskt Demenscentrums ABC-utbildningar.
Den nya magisterutbildningen på Karolinska Institutet fick hon höra talas om genom det nationella nätverket för fysioterapeuter i demensvården.
– Min chef stöttade mig och tyckte att jag skulle gå den. Nu kommer jag att varje vecka få ägna en arbetsdag, kanske två, åt studier. Men det är Alzheimerfonden som gått in och och finansierat min utbildningsavgift, säger Emma Gard.
Utbildningen är den första i demensvård på magisternivå för arbetsterapeuter och fysioterapeuter i Sverige. Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska Institutet har i samarbete med Silviahemmet tagit fram utbildningen som är på 60 högskolepoäng (halvfart i två år). Att den är helt webbaserad underlättar att kombinera studierna med arbete. Ändå var det länge trögt med ansökningar till utbildningen berättar Kristoffer Mörtsjö, projektkoordinator på Karolinska Institutet.
– Intresset har varit stort bland både arbetsterapeuter och fysioterapeuter men många har uppgett att arbetsgivaren inte klarar av att betala för utbildningen, säger han.
Av de tolv som påbörjar magisterutbildningen i höst finansierar Alzheimerfonden hela utbildningsavgiften för tio elever.
– Det är naturligtvis glädjande och generöst av Alzheimerfonden. Samtidigt är det beklagligt att så få arbetsgivare inte kan skjuta till medel för denna uppdragsutbildning, de har ju ansvar för personalens kompetensutveckling, säger Kristoffer Mörtsjö.
Sedan tidigare finns vidareutbildningar i demensvård på högskolenivå för undersköterskor, sjuksköterskor och läkare. Efter godkänd examen har de kunnat titulera sig Silviasyster, Silviasjuksköterska respektive Silvialäkare. Även Emma Gard kommer att få närvara vid en högtidlig ceremoni och ta emot diplom ur Drottningens hand. Men först väntar två års studier, inklusive ett vetenskapligt uppsatsarbete.
– Har inte bestämt uppsatsämne ännu men kanske blir det något om fallprevention – det ligger mig varmt om hjärtat, säger Emma Gard som, om studierna går som det ska, kan titulera sig Silviafysioterapeut om två år.
Magnus Westlander
I höst börja Emma Gard, fysioterapeut i Uppsala, den nya magisterutbildningen i demensvård på Karolinska Institutet.
Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet: Länk till magister utbildningen » (nytt fönster)
Lovande om nytt protein mot alzheimer
Forskare vid Kungliga Tekniska högskolan har tagit fram ett nytt så kallat bindarprotein. Förhoppningen är att det kan utgöra basen i en effektiv bromsmedicin mot Alzheimers sjukdom.
Bindarproteinet är betydligt mindre än de antikroppar som idag prövas mot alzheimer, den vanligaste demenssjukdomen. Funktionen är dock liknande och de studier som gjorts lovande. Möss som behandlats med bindarproteinet beter sig som friska djur när det kommer till minne och andra kognitiva förmågor.
– Vi ser också kraftigt reducerade mängder av amyloid beta-peptiderna i mössens hjärnor. Vid alzheimer produceras dessa proteiner i hög omfattning, och omvandlas till amyloida plack i hjärnan hos de som har sjukdomen, säger Hanna Lindberg, som doktorerat på den nya bindarproteinet, i ett pressmeddelande från Kungliga Tekniska Högskolan.
Möss är inte människor och mycket forskning återstår innan bindarproteinet kan testat i större skala. Stefan Ståhl, professor i molekylär bioteknologi och huvudhandledare för Hanna Lindberg, ser dock optimistiskt på de nya rönen.
– Jag kom nyligen hem från ett projektmöte på New York University. Där stod det klart för mig att de resultat som uppnåtts med Hannas protein var så bra att de är i paritet med andra proteinbaserade preventiva läkemedel som befinns i klinisk prövning mot Alzheimers sjukdom, säger han.
Forskningsprojektet har genomförts i samarbete med New York University, och Sveriges lantbruksuniversitet.
Läs hela pressmeddelandet » (nutt fönster)
Bindarproteinet är betydligt mindre än de antikroppar som idag prövas mot alzheimer, den vanligaste demenssjukdomen. Funktionen är dock liknande och de studier som gjorts lovande. Möss som behandlats med bindarproteinet beter sig som friska djur när det kommer till minne och andra kognitiva förmågor.
– Vi ser också kraftigt reducerade mängder av amyloid beta-peptiderna i mössens hjärnor. Vid alzheimer produceras dessa proteiner i hög omfattning, och omvandlas till amyloida plack i hjärnan hos de som har sjukdomen, säger Hanna Lindberg, som doktorerat på den nya bindarproteinet, i ett pressmeddelande från Kungliga Tekniska Högskolan.
Möss är inte människor och mycket forskning återstår innan bindarproteinet kan testat i större skala. Stefan Ståhl, professor i molekylär bioteknologi och huvudhandledare för Hanna Lindberg, ser dock optimistiskt på de nya rönen.
– Jag kom nyligen hem från ett projektmöte på New York University. Där stod det klart för mig att de resultat som uppnåtts med Hannas protein var så bra att de är i paritet med andra proteinbaserade preventiva läkemedel som befinns i klinisk prövning mot Alzheimers sjukdom, säger han.
Forskningsprojektet har genomförts i samarbete med New York University, och Sveriges lantbruksuniversitet.
Läs hela pressmeddelandet » (nutt fönster)
Hanna Lindberg, KTH, forskar på Alzheimers sjukfom
Instrument kan avläsa problem vid förflyttningar
Varför klarar inte jag att hjälpa Agda att ta sig ur rullstolen när min arbetskamrat gör det? Frågan ställs nog då och då inom demensvården. En avhandling från Örebro universitet kan ha både svaret och lösningen.
Det är fysioterapeut Charlotta Thunborg som i sitt avhandlingsarbete har utvecklat och testat ett bedömningsinstrument för att analysera förflyttningar. Förflyttningar inom demensvården bygger ofta på en relation. Många vårdtagare behöver hjälp med att resa sig, sätta sig eller vända sig i sängen. Sådana situationer kan skapa stress inte bara hos den som tar emot hjälp.
– Det är inte ovanligt att undersköterskor säger att ”det fungerar när någon annan gör det”. De tycker de gör som de har lärt sig och förstår inte varför Agda klarar av att gå på toaletten när fysioterapeuten är med, men inte när de är ensamma med den demenssjuka personen, säger Charlotta Thunborg och fortsätter:
– Men beteendena i de båda situationerna kanske inte ser exakt likadana ut och instrumentet kan hjälpa till att upptäcka det.
Bedömningsinstrumentet innehåller totalt 17 frågor. Åtta av dem berör vårdtagaren och handlar om bland annat rörelsemönster, kroppskontroll och behov av stöd. Resten av frågorna kretsar kring vårdarens beteende; hur information ges, förmågan att hålla kontakt och anpassa sig till vårdtagaren.
I sin forskning har Charlotta Thunborg både intervjuat vårdpersonal och videofilmat olika situationer, till exempel när en vårdtagare vägrar att ta emot hjälp för att kunna förflytta sig. Genom att pröva olika åtgärder och mäta deras effekt kunde Charlotta Thunborg se när motståndet hos vårdtagaren minskade. Ett vanligt problem var till exempel att vårdpersonalen erbjöd för många alternativ samtidigt.
– Genom att låta vårdaren gå ut en stund fick vårdtagaren möjlighet att göra en sak i taget. På så sätt ökade tilltron till den egna förmågan, något som gjorde det lättare att erbjuda hjälp på ett sätt som personen med demenssjukdom kunde ta emot, säger Charlotta Thunborg.
Bedömningsinstrumentet som Charlotta Thunborg testat är framtaget för forskningsändamål men kan även användas i den kliniska vardagen på att demensboende. Behovet av ett sådant instrument finns och hon har förhoppningar om att kunna utveckla en enklare och mer hanterbar version i framtiden.
– Arbetsterapeuter och fysioterapeuter arbetar ju ofta konsultativt i äldreomsorgen och jag tror att ett förenklat bedömningsinstrument skulle vara efterfrågat till exempel när de handleder vårdpersonal, säger Charlotta Thunborg.
Magnus Westlander
Charlotta Thunborgs avhandling heter Exploring dementia care dyads' person transfer situations from a behavioral medicine perspective in physiotherapy: development of an assessment scale, länk till avhandlingen »
Det är fysioterapeut Charlotta Thunborg som i sitt avhandlingsarbete har utvecklat och testat ett bedömningsinstrument för att analysera förflyttningar. Förflyttningar inom demensvården bygger ofta på en relation. Många vårdtagare behöver hjälp med att resa sig, sätta sig eller vända sig i sängen. Sådana situationer kan skapa stress inte bara hos den som tar emot hjälp.
– Det är inte ovanligt att undersköterskor säger att ”det fungerar när någon annan gör det”. De tycker de gör som de har lärt sig och förstår inte varför Agda klarar av att gå på toaletten när fysioterapeuten är med, men inte när de är ensamma med den demenssjuka personen, säger Charlotta Thunborg och fortsätter:
– Men beteendena i de båda situationerna kanske inte ser exakt likadana ut och instrumentet kan hjälpa till att upptäcka det.
Bedömningsinstrumentet innehåller totalt 17 frågor. Åtta av dem berör vårdtagaren och handlar om bland annat rörelsemönster, kroppskontroll och behov av stöd. Resten av frågorna kretsar kring vårdarens beteende; hur information ges, förmågan att hålla kontakt och anpassa sig till vårdtagaren.
I sin forskning har Charlotta Thunborg både intervjuat vårdpersonal och videofilmat olika situationer, till exempel när en vårdtagare vägrar att ta emot hjälp för att kunna förflytta sig. Genom att pröva olika åtgärder och mäta deras effekt kunde Charlotta Thunborg se när motståndet hos vårdtagaren minskade. Ett vanligt problem var till exempel att vårdpersonalen erbjöd för många alternativ samtidigt.
– Genom att låta vårdaren gå ut en stund fick vårdtagaren möjlighet att göra en sak i taget. På så sätt ökade tilltron till den egna förmågan, något som gjorde det lättare att erbjuda hjälp på ett sätt som personen med demenssjukdom kunde ta emot, säger Charlotta Thunborg.
Bedömningsinstrumentet som Charlotta Thunborg testat är framtaget för forskningsändamål men kan även användas i den kliniska vardagen på att demensboende. Behovet av ett sådant instrument finns och hon har förhoppningar om att kunna utveckla en enklare och mer hanterbar version i framtiden.
– Arbetsterapeuter och fysioterapeuter arbetar ju ofta konsultativt i äldreomsorgen och jag tror att ett förenklat bedömningsinstrument skulle vara efterfrågat till exempel när de handleder vårdpersonal, säger Charlotta Thunborg.
Magnus Westlander
Charlotta Thunborgs avhandling heter Exploring dementia care dyads' person transfer situations from a behavioral medicine perspective in physiotherapy: development of an assessment scale, länk till avhandlingen »
Charlotta Thunborg, fysioterapeut, har testat ett bedömningsinstrument för förflyttningar i demensvården.