Senaste nytt

Boken är den första i sitt slag som tar upp åldrandet vid intellektuell funktionsnedsättning ur ett hälso- och sjukvårdsperspektiv. En ökad medellivslängd hos denna mycket heterogena grupp ställer större och delvis nya krav på sjukvårdspersonal.

Åldersrelaterade förändringar uppträder ofta tidigare i livet vid intellektuell funktionsnedsättning. Vid till exempel Downs syndrom är alzheimerförändringar vanliga redan i 35-årsåldern. Andra diagnoser, varav en del väldigt ovanliga, är förknippade med andra slags åldersförändringar.

I boken tas upp en rad olika diagnoser och syndrom: typiska symptom, förlopp och behandlingar. Den ger även handfasta råd vid samtal och undersökningar av patienter med intellektuell funktionsnedsättning. Syftet med boken är att ge sjukvården verktyg för att bättre kunna behandla, bemöta och kommunicera med patienterna utifrån var och ens egna förutsättningar och behov.

Boken har tillkommit med ekonomiskt stöd från Stiftelsen Solstickan, Johanniterorden i Sverige och Alzheimerfonden.

Sedan tidigare har Svenskt Demenscentrum och Riksförbundet FUB gett ut Åldern har sin rätt – om att åldras med intellektuell funktionsnedsättning, en bok som vänder sig främst till LSS-personal och anhöriga.

De som skidar nio mil mellan Sälen och Mora tränar betydligt mer än folk i allmänhet. Därför utgör de en lämplig grupp för studier av fysisk aktivitet och demenssjukdom. Forskare från universiteten i Lund och Uppsala har jämfört närmare 200 000 Vasaloppsåkare med en lika stor grupp ur övriga befolkningen.

Två decennier efter att de åkt Vasaloppet hade 233 drabbats av demens. Av dem hade 40 personer fått diagnosen vaskulär demens och 86 personer Alzheimers sjukdom. I kontrollgruppen hade 319 drabbats av demens, 72 hade utvecklat vaskulär demens och 95 Alzheimers sjukdom.

Snabbast åktid – lägst risk

Resultaten visade att fysisk aktivitet minskade risken för att utveckla vaskulär demens, som är den näst vanligaste demenssjukdomen. Sambandet var signifikant även när hänsyn togs till ålder, kön och utbildningsnivå. Lägst risk hade Vasaloppsåkare med de snabbaste åktiderna, något som kan tolkas som att även träningsdosen påverkar risken för att för utveckla vaskulär demens.

Forskarna fann dock inga belägg för att fysisk aktivitet påverkade risken för alzheimer, den vanligaste demenssjukdomen. Det gällde även för en annan undersökning som gjorts inom ramen för befolkningsstudien Malmo Diet and Cancer study. Inte heller här fann man signifikanta skillnader i risken för alzheimer mellan grupper med olika fysisk aktivitetsnivå. Däremot visade sig fysisk aktivitet ha en skyddande effekt mot vaskulär demens, precis som i Vasalopsstudien.

Mer forskning behövs

– Resultaten tyder på att fysisk aktivitet inte påverkar de molekylära processerna som orsakar Alzheimers sjukdom, så som upplagring av proteinet amyloid. Däremot minskar fysisk aktivitet risken för vaskulära skador i hjärnan, liksom i resten av kroppen, säger minnesforskare Oskar Hansson, professor i neurologi vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus, i ett pressmeddelande.

Det bör påpekas att det finns tidigare studier som talar för att fysisk aktivitet minskar risken även för Alzheimers sjukdom. Mer forskning behövs för att kunna klargöra sambandet.

I dag har nio kommuner i Västra Götalandsregionen tackat ja till att ansluta till nätverket: Ale, Alingsås, Göteborgs stad, Härryda, Kungsbacka, Lerum, Lilla Edet, Partille och Öckerö. Nätverket siktar på fyra möten per år med olika teman. Varje kommun får bestämma sina representanter, det kan handla om demenssjuksköterskor, kuratorer, LSS-handläggare eller andra som är engagerade i demensfrågor lokalt.

– Helst vill vi att någon ur målgruppen, en yngre person med demenssjukdom, också är med på träffarna eller i varje fall under delar av dem. Utgångspunkten ska hur som helst alltid vara målgruppens behov. Vad vill de att vi utvecklar?

Det säger Louise Gehandler, verksamhetsutvecklare vid stiftelsen Bräcke diakoni som driver bland annat äldreboenden och dagverksamheter på många håll i landet.

Ett annat slags stöd

– Att ha familj, ansvar för barn och sedan insjukna så att man inte längre klarar sitt arbete, då behöver du i regel ett helt annat slags stöd än om du insjuknar betydligt senare i livet. Här finns enormt mycket att göra men för att utveckla stödet behöver vi både samarbeta, kommuner emellan, och lyssna mer på dem som är drabbade, säger Louise Gehandler.

Även tillvaron för övriga familjemedlemmar vänds upp och ned när en förälder får en demensdiagnos. Den friska partnern blir ofta spindeln i nätet som håller i alla vårdkontakter. För de flesta blir det efterhand en alltför tung börda, menar Louise Gehandler.

- Ett stöd till yngre personer med demenssjukdom kan inte ses isolerat från familjen, om en sådan finns. För att det ska fungera måste vi även se till att stötta den friska partnern och barnen.

Mindre kommuner ensamma

Socialstyrelsen pekar ofta på brister i stödet till yngre demenssjuka. Louise Gehandler håller med, men betonar att förklaringen långtifrån alltid är att kommunerna är omedvetna om behovet. 

– Många av de mindre kommunerna känner sig ensamma i sitt demensarbete. De är jätteglada över att kunna börja samarbeta med andra kommuner för att kunna utveckla kompetens och stöd till yngre demenssjuka. 

Genom sitt arbete har Louise Gehandler kontakt med många kommuner där Bräcke diakoni har verksamhet. Intresset för att delta i nätverket har varit stort.

Tänka utanför stuprören

Lilla Edet är en av de mindre kommunerna som välkomnar nätverket. ”Vi får en yngre person med demenssjukdom kanske var femte år, under sådana förutsättningar är det omöjligt att ha en särskild dagverksamhet för målgruppen”, säger kommunrepresentanten till Louise Gehandler.

– Här hoppas jag att nätverket kan "tänka utanför stuprören”, så att vi kan hitta samarbeten och lösningar som går utanför varje kommuns geografiska gränser, säger Louise Gehandler som välkomnar fler kommuner i Västra Götalandsregionen till nätverket.

Magnus Westlander
 

Typ 2-diabetes medför en nästan fördubblad risk att utveckla demenssjukdom. Om personen dessutom redan har en mild minnesstörning ökar risken ytterligare. Tidigare forskning pekar på att den förhöjda risken hänger samman med en kombination av höga nivåer för blodsocker, blodfetter och blodtryck. Även låg fysisk aktivitetsnivå och övervikt tycks ha en betydelse. 

Det talar för att risken att utveckla demens går att påverka genom att förändrad livsstil med kost och träning och en optimerad diabetesbehandling. Ännu finns dock inga studier på grupper som har genomfört sådana förändringar av alla dessa faktorer och jämförts med kontrollgrupper. Det är det glappet som den nya studien i Uppsala och Umeå ska fylla.

– Den här studien blir den första i sitt slag i världen, säger Olov Rolandsson, professor i allmänmedicin vid Umeå universitet och huvudansvarig för studien, i ett pressmeddelande.

I studien kommer personer över 65 år med typ 2-diabets och mild minnesstörning att under ett års tid äta medelhavskost, genomgå ett individualiserat program för ökad fysisk aktivitet samt optimerad behandling med läkemedel mot blodsocker, blodfetter och högt blodtryck. Gruppen jämförs med en kontrollgrupp som får vanlig information om behandling av sin typ 2-diabetes.

– Om studien visar att symtomen på utveckling av demens skiljer sig mellan grupperna, kan det på sikt innebära att rekommendationerna för behandling av typ 2-diabetes och minnesstörning ändras, men där är vi inte än, säger Mats Martinell, forskare vid Uppsala universitet.

En pilotstudie startar i mitten av februari.