Senaste nytt

Nollvisionen presenterades av Lars Sonde, projektledare för denna utbildningssatsning, på den skandinaviska konferensen God demensomsorg – en fråga om ledarskap? som hölls i Stockholm den 20-21 oktober (läs mer »)

– Utbildningspaketet ska ge vårdpersonal och anhöriga kunskap och verktyg för att kunna förebygga och hantera svåra situationer, sådana situationer då tvångs- och begränsningsåtgärder ofta uppfattas vara de enda möjliga lösningarna, säger han.

Frågan om tvång och begränsning inom demensvården är en het potatis som varit föremål för flera utredningar sedan 1980-talet. För två år sedan kom ett lagförslag som gav klartecken till att använda bl a sänggrind mot en demenssjuk persons vilja men bara under vissa förutsättningar. Lagförslaget kritiserades från flera håll och drogs snart tillbaka.

Idag finns inget lagstöd för att använda tvång och begränsningar i demensvården, även då syftet är att skydda personen. Att de ändå förekommer på många håll är känt.

– Men vi vet också att det finns många demensboenden som inte har några problem med olåsta dörrar. Här finns inte tvång och begränsningar med som ett omvårdnadsalternativ. Det visar att det är möjligt att använda förhållningssätt och arbetsmetoder som kan förebygga och hantera svåra situationer, säger Lars Sonde.

Att förmedla denna kunskap – eller detta ”tänk”, som Lars Sonde utrycker sig – är alltså huvudsyftet med nollvisionens utbildningspaket. 

– Grunden är en personcentrerade omsorg med levnadsberättelse som gör att var och en kan bemötas utifrån sina intressen, förutsättningar och behov, säger Lars Sonde.

Utbildningspaketet består av fyra delar.

• Handboken (som snart skickas till tryckeriet). Vänder sig till personal inom vård och omsorg. Visar olika förebyggande förhållningssätt, fallbeskrivningar och förslag på lösningar för att undvika svåra situationer.

• Webbutbildning med bilder och videofilmer. Avgiftsfritt komplement till handboken. Tar upp hur nollvisionen kan förankras på arbetsplatsen. Kommer även att finnas ett separat avsnitt för chefer.

• Anhörigskrift. Broschyr om anhörigas viktiga roll för en personcentrerad vård och omsorg. Tvång och begränsningar – vad säger lagen?

• Mobilapp för både vårdpersonal och anhöriga. Konkreta råd och lösningar i olika situationer, snabbt tillgängliga via mobiltelefonen.

Mer information om utbildningspaketet publiceras efterhand på www.demenscentrum.se/Nollvision. Härifrån kan man även beställa handboken och logga in på webbutbildningen.

Magnus Westlander

Undersökning med magnetkamera görs redan idag på många håll när pannlobsdemens utreds. På så sätt kan man se om den grå substansen i hjärnbarken, i patientens pann- och tinninglober, tunnats ut, något som är ett typiskt drag för denna demenssjukdom. Nackdelen är att förändringarna i hjärnbarken inte syns i början av sjukdomsförloppet.

Alexander Santillo, läkare  och forskare vid Verksamhetsområde Minnessjukdomar, Skånes universitetssjukhus, har därför testat en relativt ny teknik för magnetkamera som heter MR-DTI. Den kan ge detaljerade bilder av den vita substansen, som finns under hjärnbarken, och fånga förändringar som uppträder i ett tidigt skede av sjukdomen.

– Vi vet att om den grå substansen påverkas, så sker det också något med den vita substansen. Det är särskilt tydligt vid pannlobsdemens, säger Alexander Santillo i ett pressmeddelande.

Den aktuella studien som omfattade 14 patienter visade att MR-DTI var en bättre metod för att ställa rätt diagnos. Många sjukhus i landet är utrustade med magnetkamera och att införa den nya tekniken kan, enligt pressmeddelandet, göras utan större kostnader.

– Min förhoppning är att detta kan komma att bli en rutinundersökning då man misstänker pannlobsdemens, säger Alexander Santillo.

Pannlobedemens, även kallat frontotemporal demens, debuterar i regel före 65 års ålder. Den förväxlas ofta med depression eller annan psykisk ohälsa eftersom den drabbade sällan har minnesproblem eller andra typiska demenssymptom. Ofta dröjer det flera år innan personen i fråga får rätt diagnos vilket innebär ett stort lidande, även för anhöriga.

– Att få en tidig diagnos ökar tryggheten både hos patienten och dess anhöriga och gör det också möjligt för samhället att snabbt ge ett rätt omhändertagande. En tidig diagnos också kan få stor betydelse när det gäller att utveckla nya läkemedel, säger Alexander Santillo.

Till pressmeddelandet » (nytt fönster)

Herpesvirus är vanligt förekommande och brukar ge munsår och blåsor på slemhinnorna. Viruset ligger sedan vilande men kan då och då aktiveras så att symptomen återkommer. Personer som har haft en sådan reaktiverad herpesinfektion (herpes simplexvirus typ 1) har en fördubblad risk att utveckla alzheimer, den vanligaste demenssjukdomen. Det framgår av en ny studie från Umeå universitet. 

Studien är publicerad i tidskriften Alzheimer & Dementia och omfattar 3 432 personer som har följts i genomsnitt i drygt 11 år. Data har hämtats från Betulaprojektet, en befolkningsstudie om åldrande, minne och demens i Västerbotten.

Hugo Lövheim, docent vid enheten för geriatrik, Umeå universitet, är en av forskarna bakom studien. För Svenskt Demenscentrum berättar han att en möjlig koppling mellan herpesvirus och alzheimer diskuterades redan i början av 1980-talet.

– Då hade man sett att den hjärninflammation som herpes i sällsynta fall leder till drabbade samma delar av hjärnan som alzheimer i tidig sjukdomsfas. Några vetenskapliga artiklar publicerades men fann inget samband så herpesvirus kom att förkastas som en möjlig riskfaktor för Alzheimers sjukdom.

Det tycker Hugo Lövheim var för tidigt. Han menar att dessa få forskningsstudier hade en del svagheter, dessutom har framkommit nya rön som gör herpesspåret värt att gå vidare med. Bland annat kan man i laboratoriemiljö se hur herpesvirus stimulerar produktion av tauprotein och betaamyloid, två typiska kännetecken för Alzheimers sjukdom.

Hugo Lövheims hypotes är att ett försämrat immunförsvar hos äldre personer skapar möjligheter för herpesviruset att sprida sig till hjärnan.

– Där kan det i sin tur starta den process som leder fram till Alzheimers sjukdom, säger han och får ytterligare stöd för sin tes i en annan studie, även den publicerad i Alzheimer & Dementia och med Fredrik Elgh, professor vid enheten för virologi, som medförfattare.

Denna studie bygger på prover från Medicinska Biobanken vid Umeå universitet och som tagits i genomsnitt knappt 10 år före demensdiagnos. 360 av proverna kom från personer som utvecklade Alzheimers sjukdom och lika många från ”friska” äldre. Här visade resultaten att bärare av herpesvirus hade mer än en drygt fördubblad risk att insjukna i Alzheimers sjukdom.

Hugo Lövheim påpekar att det behövs mer forskning för att bekräfta och klargöra sambanden mellan herpesvirus och Alzheimers sjukdom. Positivt i sammanhanget är att herpesinfektioner är behandlingsbara med så kallade antivirala medel.

– Och detta är något vi vill använda i framtida studier, att prova att behandla patienter med herpes för att se om det kan förhindra utvecklingen av Alzheimers sjukdom, säger Hugo Lövheim.

Magnus Westlander

Hur kan vi finna vägen från en plats till en annan? Och hur kan vi hitta tillbaka igen? Det är sådana frågor som sysselsatt årets Nobelpristagare i fysiologi. Centralt i detta sammanhang är ett område i hjärnan som kallas hippocampus, det upptäckte John O´Keefe redan i början på 1970-talet. Han fann att olika nervceller aktiverades där beroende på var man befann sig i rummet. Dessa ”platsceller” i hippocampushjärnan bildar en slags inre karta av rummet.

Drygt 30 år senare identifierade May-Britt och Edvard Moser "rutnätsceller”. Det är en typ av celler som skapar ett koordinatsystem för positionsbestämning. De norska forskarparet har visat hur de olika celltyperna samverkar för att vi ska förstå var vi befinner oss och hitta rätt.

Även om årets fysiologipris handlar om den friska hjärnan finns tydliga kopplingar till demens. Vår inre GPS (orienteringsförmågan) försämras i regel tidigt vid alzheimer, den vanligaste demenssjukdomen. Det är också i hippocampus och enthorinala cortex där man brukar se de första tecknen på alzheimerförändringar i hjärnan, alltså i samma områden som aktiveras när vi ska orientera oss. 

Professor Agneta Nordberg, en av landets ledande alzheimerforskare, satt i årets Nobelstyrelse. Hon menar att fynden kommer att öka förståelsen för hur hjärnan fungerar och trots att det rör sig om fysiologiska upptäckter kommer de att ha en praktisk betydelse.

Svensk Förening för Kognitiv Medicin "gläds åt att verksamhetsområdet Kognitionsforskning uppmärksammas och får detta Nobelpris". Till hyllningskören ansluter sig även professor Bengt Winblad, chef för Swedish Brain Power. Han menar att detta är en mycket viktig neurovetenskaplig grundforskning som är helt nödvändig för att förstå hjärnsjukdomar.

– Våra norska forskarkollegor har gett oss demensforskare ett mycket värdefullt bidrag till att förstå hjärnans orienteringsförmåga och vi ser klara kopplingar till störningar i hjärnans minnesfunktion och tidiga tecken på exempelvis alzheimer, säger han på Swedish Brain Powers webb.