Boende

På särskilda boenden runt om i landet utvecklas personcentrerade arbetssätt. Här följer en rad inspirerande exempel. 

Erfarenheter av BPSD-registret 

Sedan våren 2013 har Ribbings backe äldreboende arbetat med BPSD-registret. Här delar verksamhetschef Cecilia Björklund med sig av några erfarenheter:

• Om en person uppvisar flera BPSD-symptom, börja behandla det som är mest besvärande för den demenssjuke. Om behandlingen har effekt brukar även de andra symptomen ge med sig eller åtminstone lindras.

• Sätt inte in för många omvårdnadsåtgärder på en gång. Då blir det svårare att avgöra vad som faktiskt har effekt. Börjar istället med ett par åtgärder och följ upp dem tidigare.

• Skillnaden mellan en del BPSD-symtom, som till exempel apati och nedstämdhet eller vanföreställningar och hallucinationer, kan vara oklart för en del vårdpersonal. Lär dem innebörden av olika symptom och vilka skillnaderna är.

• BPSD-registreringen är bara första steget. Lika viktigt är genomförandedelen, det vill säga att de beslutade omvårdnadsåtgärderna verkligen utförs. Vi har relativt många BPSD-administratörer, 16 av totalt 50 anställda. Det har gjort det lättare att få med hela personalstyrkan i arbetet med BPSD. (Administratören är den som får mata in uppgifter i BPSD-registret. Har gått en särskild tvådagarsutbildning.)

Gå till BPSD-registrets hemsida » (nytt fönster)

 

Sedan våren 2013 har Ribbings backe äldreboende arbetat med BPSD-registret. Här delar verksamhetschef Cecilia Björklund med sig av några erfarenheter:

• Om en person uppvisar flera BPSD-symptom, börja behandla det som är mest besvärande för den demenssjuke. Om behandlingen har effekt brukar även de andra symptomen ge med sig eller åtminstone lindras.

• Sätt inte in för många omvårdnadsåtgärder på en gång. Då blir det svårare att avgöra vad som faktiskt har effekt. Börjar istället med ett par åtgärder och följ upp dem tidigare.

• Skillnaden mellan en del BPSD-symtom, som till exempel apati och nedstämdhet eller vanföreställningar och hallucinationer, kan vara oklart för en del vårdpersonal. Lär dem innebörden av olika symptom och vilka skillnaderna är.

• BPSD-registreringen är bara första steget. Lika viktigt är genomförandedelen, det vill säga att de beslutade omvårdnadsåtgärderna verkligen utförs. Vi har relativt många BPSD-administratörer, 16 av totalt 50 anställda. Det har gjort det lättare att få med hela personalstyrkan i arbetet med BPSD. (Administratören är den som får mata in uppgifter i BPSD-registret. Har gått en särskild tvådagarsutbildning.)

Gå till BPSD-registrets hemsida » (nytt fönster)

 

Publicerad: 2016-01-18, Uppdaterad: 2024-06-27

Dansafton på Ribbings backe

Kort om Ribbings backe äldreboende

  • Ligger i Sollentuna utanför Stockholm. Drivs sedan 2009 av Temabo.
  • 50 anställda och 48 platser varav 32 är reserverade för personer med demenssjukdom.
  • Har en inriktning mot musik. Återkommande aktiviteter är bl a pianokonserter, sångstunder, dans, reminiscens, taktil massage och utflykter.
  • Använder BPSD-registret sedan 2013.

Inga brickbord eller sömnpiller på Malmgården 

På Malmgården låser man inga dörrar och varken brickbord eller sömnmedel förekommer. Engagemang och personligt bemötande gör tvingande skyddsåtgärder överflödiga. 

Malmgården ligger i Skara och är ett boende för personer med svåra beteendestörningar på grund av demens eller annan psykisk sjukdom. Vid sidan av tre avdelningar för permanent boende finns en enhet för korttidsboende och växelvård. Där finns även trygghetsplatser för akuta behov.

Anledningen till mitt besök är ren nyfikenhet. För på Malmgården lär man varken använda sig av sömnmedel eller tvingande skyddsåtgärder som låsta dörrar, bälten och brickbord. Är det möjligt? Ja, enhetschef och demenssjuksköterskan Kristina Nilsson-Lindström intygar att det stämmer.

– Vi har istället en levande diskussion kring förhållningssätt och bemötande vid svåra situationer. Frågor som diskuteras kan vara ”vad är viktigt för personen”, ”vilka känslor uttrycker hon” och ”hur kan vi arbeta för att personen ska må så gott som möjligt”.

 

bild på MalmgårdenPå Malmgården strävar man efter att arbeta med personcentrerad omsorg och ett relationsinriktad arbetssätt – ett  jagstödjande förhållningssätt och känslomässigt bemötande. Detta blir tydligt under rundvandringen i huset. Vi möter en demenssjuk person med sex potatisskalare i fickorna.

– Jag ser att du skalat potatis, säger Kristina och hälsar glatt utan att kommentera antalet potatisskalare.

Margareta Hellström är demenssjuksköterska och knuten till Malmgården. Hon träffar personer med nydiagnostiserad demenssjukdom i ett tidigt skede, när hon fått kännedom

På Malmgården låser man inga dörrar och varken brickbord eller sömnmedel förekommer. Engagemang och personligt bemötande gör tvingande skyddsåtgärder överflödiga. 

Malmgården ligger i Skara och är ett boende för personer med svåra beteendestörningar på grund av demens eller annan psykisk sjukdom. Vid sidan av tre avdelningar för permanent boende finns en enhet för korttidsboende och växelvård. Där finns även trygghetsplatser för akuta behov.

Anledningen till mitt besök är ren nyfikenhet. För på Malmgården lär man varken använda sig av sömnmedel eller tvingande skyddsåtgärder som låsta dörrar, bälten och brickbord. Är det möjligt? Ja, enhetschef och demenssjuksköterskan Kristina Nilsson-Lindström intygar att det stämmer.

– Vi har istället en levande diskussion kring förhållningssätt och bemötande vid svåra situationer. Frågor som diskuteras kan vara ”vad är viktigt för personen”, ”vilka känslor uttrycker hon” och ”hur kan vi arbeta för att personen ska må så gott som möjligt”.

 

bild på MalmgårdenPå Malmgården strävar man efter att arbeta med personcentrerad omsorg och ett relationsinriktad arbetssätt – ett  jagstödjande förhållningssätt och känslomässigt bemötande. Detta blir tydligt under rundvandringen i huset. Vi möter en demenssjuk person med sex potatisskalare i fickorna.

– Jag ser att du skalat potatis, säger Kristina och hälsar glatt utan att kommentera antalet potatisskalare.

Margareta Hellström är demenssjuksköterska och knuten till Malmgården. Hon träffar personer med nydiagnostiserad demenssjukdom i ett tidigt skede, när hon fått kännedom om dessa från primärvården, länssjukvården eller geriatriken.

– Det är positivt att i ett tidigt skede lära känna dessa personer fram till dess att personen flyttar till demensboendet. Då kan man lättare hantera och förstå olika beteenden och personen själv kan uppleva en större tillit och trygghet, menar Margareta Hellström.

Hon understryker vad Kristina Nilsson-Lindström säger. Först arbetar man aktivt med personligt bemötande innan man – i sista hand – tar till läkemedel för att dämpa olika beteenden.                      

– Det gäller att bekräfta personen – ”jag ser dig”, ”här är jag”, ”jag finns här” – om och om igen till dess att personen känner sig trygg, säger Margareta Hellström.

 

Ett stort ansvar vilar givetvis på vårdbiträden och undersköterskor. Demenssjuksköterskor och enhetschef finns nära till hands och rycker in när medarbetare behöver stöd och hjälp. Var fjärde vecka hålls teamträffar. Då diskuterar man olika fall för att sedan metodiskt pröva sig fram och utvärdera olika tillvägagångssätt. Enheten är även ansluten till svenska BPSD-registret. 

– Därutöver har personalen reflektionsträffar var tredje vecka och handledning var sjätte. Båda är viktiga förutsättningar för att hantera de utmaningar man ställs inför, säger Kristina Nilsson-Lindström.

Badrummet är ofta platsen för svåra situationer på äldreboenden. God personlig hygien kan krocka med personens intregritet och självbestämmande. På Malmgården brukar man lösa dilemmat genom att lugna, motivera och lirka. Men i ett fall har detta inte fungerat.

– Istället för att konfrontera vårdtagaren och riskera att kränka honom får han tvätta sig på egen hand. Att han mår bra är de absolut viktigaste, säger Kristina Nilsson-Lindström.

 

Anhöriga är viktiga. Demenssjuksköterskan och enhetschefen bjuder in till anhörigträffar vid tre tillfällen i samband med att make, maka eller förälder fått en demensdiagnos. Träffarna utgår ifrån de anhörigas önskemål. Fortsättningsvis har man anhörigträff en gång i månaden riktat specifikt till grupper med enbart make, maka eller barn. I herrgruppen har egna initiativ, som att bilda matlag tillkommit.

– Vad skulle ni säga är vinsten med ert sätt att arbeta?

– Tydlighet och ett tillåtande klimat, svarar enhetschefen Kristina Nilsson-Lindström

– Lugnt tempo, flexibilitet och trygghet, menar demenssjuksköterskan Margareta Hellström.

– Uppstår problem kan man lyfta det direkt med kollegorna – för att få stöd och råd, säger sjuksköterskan Åsa Holmberg och tilläger att varje dag är rolig när man känner att man kan få någon att må gott…

Ann-Christin Kärrman

 

 

Publicerad: 2013-01-07, Uppdaterad: 2024-06-27

bild på personal
På Malmgården har vi en levande diskussion om förhållningssätt, säger Kristina Nilsson-Lindström, enhetschef, och Åsa Holmberg, sjuksköterska.

Lugnare atmosfär med öppna dörrar 

Demensboenden med låsta dörrar är inte ovanliga, trots att det i lagens mening är en tvångsåtgärd. Men på Klockarkärleken i Västerås kan de boende numera röra sig fritt mellan våningsplanen och gå ut i trädgården på egen hand.

Det som många befarade har inte besannats. Vi behöver inte ägna mer tid åt tillsyn och uppsikt försäkrar enhetschef Valbone Syla. Öppna dörrar till hemvisterna, som avdelningarna på Klockarkärleken kallas, har däremot lett till en lugnare boendemiljö och en trivsammare atmosfär hävdar hon.

– Spännande är att det även förändrat medarbetarnas syn på sin yrkesroll. Förr var de ofta upptagna av frågan: Hur ser vi till att ingen rymmer? Idag funderar vi mer på vad vi kan göra för att våra äldre ska känna sig trygga både i och utanför sitt hus, och kunna hitta tillbaka till sina lägenheter på bästa sätt, säger Valbone Syla.

Det är snart två år sedan som dörrarna till de sex hemvisterna ställdes på vid gavel. Nyordningen var noga förberedd med bland annat förändringar av inom- och utomhusmiljön och passagelarm, se separat artikel. Ökad rörelsefrihet skulle inte få ske till priset av minskad trygghet.

Valbone SylvaEnhetschef Valbone Syla demonstrerar det skönklingande klockspelet i demensboendets trädgård. 

Valbone Syla trodde helhjärtat på idén men medger att det ändå kändes pirrigt när den skulle förverkligas. De sex hemvisterna ligger parvis på de övre våningsplanen i fyravåningshuset. Ledningen hade bestämt att öppna ett våning

Demensboenden med låsta dörrar är inte ovanliga, trots att det i lagens mening är en tvångsåtgärd. Men på Klockarkärleken i Västerås kan de boende numera röra sig fritt mellan våningsplanen och gå ut i trädgården på egen hand.

Det som många befarade har inte besannats. Vi behöver inte ägna mer tid åt tillsyn och uppsikt försäkrar enhetschef Valbone Syla. Öppna dörrar till hemvisterna, som avdelningarna på Klockarkärleken kallas, har däremot lett till en lugnare boendemiljö och en trivsammare atmosfär hävdar hon.

– Spännande är att det även förändrat medarbetarnas syn på sin yrkesroll. Förr var de ofta upptagna av frågan: Hur ser vi till att ingen rymmer? Idag funderar vi mer på vad vi kan göra för att våra äldre ska känna sig trygga både i och utanför sitt hus, och kunna hitta tillbaka till sina lägenheter på bästa sätt, säger Valbone Syla.

Det är snart två år sedan som dörrarna till de sex hemvisterna ställdes på vid gavel. Nyordningen var noga förberedd med bland annat förändringar av inom- och utomhusmiljön och passagelarm, se separat artikel. Ökad rörelsefrihet skulle inte få ske till priset av minskad trygghet.

Valbone SylvaEnhetschef Valbone Syla demonstrerar det skönklingande klockspelet i demensboendets trädgård. 

Valbone Syla trodde helhjärtat på idén men medger att det ändå kändes pirrigt när den skulle förverkligas. De sex hemvisterna ligger parvis på de övre våningsplanen i fyravåningshuset. Ledningen hade bestämt att öppna ett våningsplan på försök.

– För säkerhets skull hade jag bett en undersköterska vakta det stora utrymmet vid trapphuset mellan hemvisterna. Efter en timme kom hon till mig och undrade om det verkligen behövdes. "Ok, jag tar över”, sa jag. Men tiden gick och inget hände.

Nej, det blev inget spring i trapphuset. I stället infann sig efterhand en lugn atmosfär som saknats tidigare berättar Valbone Syla och hälsar glatt på en gammal dam som med stöd av sitt gåbord är ute på sin morgonpromenad. Damen har just lämnat sin hemvist och är på väg genom det trivsamt möblerade utrymmet runt trapphuset till hemvisten mitt emot. En sådan tur var omöjlig tidigare, om inte personal hade följt med henne och öppnat dörrarna.

Valbone Syla ställer sig vid ingången till en av hemvisterna och pekar längs tröskeln.

– Det här fungerade som en tydlig gräns förut. Innanför tröskeln fick de boende röra sig fritt. Tog de sig utanför var de på rymmen, där fick man inte vara. Jag överdriver lite men det var faktiskt så man uppfattade det, säger hon.

Låsta dörrar på demensboenden är en känslig fråga. Eftersom de inskränker de boendes rörelsefrihet är de i lagens menings en tvångs- och begränsningsåtgärd och därför inte tillåtet. Ändå bor många på avdelningar som de varken kan ta sig in eller ut ifrån på egen hand. Att nyckeln ersatts av en fyrsiffrig kod, som tidigare var fallet på Klockarkärleken, ändrar ju inget i sak för den som har kommit en bit in i sin demenssjukdom.

Argumenten för låsta dörrar var desamma på Klockarkärleken som på andra håll; oro för att de boende annars skulle gå ut och inte hitta tillbaka och att personalen skulle få ägna all sin tid åt tillsyn. Ändå var det uppenbart att kodlåsen orsakade problem.

– Larmsignalen som gick, när dörren öppnades, hördes på hela avdelningen och skapade onödig stress. Personal fick avbryta vad det höll på med för att kontrollera dörrpassagen. När det larmade på kvällen väcktes boende som lagt sig tidigt. Hela verksamheten fick anpassa sig efter larmsystemet, säger Valbone Syla.

Jeanette Pedersen, aktivitetsansvarig på Klockarkärleken, nickar bekräftande och berättar att dörren fungerade som en slags magnet.

– De boende blev nyfikna när den öppnades, begav sig dit och så slog den igen mitt framför näsan på dem. Det var inte roligt för de anhöriga heller, att mötas av boende som flockades vid utgången och som personal försökte avleda för att de inte skulle bege sig ut, säger hon.

Denna fixering vid utgångarna försvann när dörrarna ställdes upp. De som har lust att gå ut i det möblerade trapphuset och sätta sig i soffan en stund kan göra det. En och annan tar hissen ned till bottenvåningen och går ut i trädgården på egen hand. Inte ens huvudingången, som ligger mittemot utgången till den japanskinfluerade trädgården, är låst under dagtid.

– Däremot har vi satt in frostat glas i ytterdörren. På så sätt får vi ljusinsläpp utan att man ser ut. Det är ett sätt att i stället rikta intresset mot utgången till trädgården. Och det här är ett annat, säger Valbone Syla och ler en smula hemlighetsfullt.

Hon tar några kliv mot utgången. Plötsligt ljuder fågelsång från osynliga högtalare samtidigt som man kan se gärdsgården, som ramar in trädgården, avteckna sig bakom den olåsta glasdörren. Växtligheten har ännu inte skjutit fart men det är lätt att föreställa sig senvårens färgprakt och dofter. Det lär även finnas blåbär att mumsa på.

Med stöd från Handisam (numera Myndigheten för delaktighet) har Klockarkärleken lagt mycket energi på få bort institutionskänslan och skapa en miljö som uppmuntrar möten och är lättare att orientera sig i. Varje våningsplan har fått sin egen färg. Även hissknapparna och dörrfodren till lägenheterna har målats i olika färger. Tillsammans med lättlästa namnskyltar, ibland symboler, är det numera lättare att hitta till sin lägenhet.

Trivsamma sitthörnor har tvättat bort institutionskänslan
på Klockarkärleken. Fr v arbetsterapeuterna Jeanette
Pedersen och Sophie Andersson och Valbone Syla.

 

Det stora utrymmet mellan hemvisterna, runt trapphuset, har gjorts mer hemlikt. Arkivskåp och personalens prylar har flyttats in bakom ett par dörrar klädda med bokhylletapet. Bredvid dem står en ”riktig” bokhylla med böcker och en mindre sittgrupp.

– Säkerheten är en lika viktig aspekt. Grindarna här framför trappan är olåsta men hindrar rullstolar att av misstag hamna i trappan. Brandmyndigheten har varit här och godkänt dem, säger Valbone Syla som tycker att den största vinsten med olåsta dörrar är möjligheten för de som kommit längre i sin sjukdom att ta sig till hemvisten mitt emot på egen hand.

– Det har betytt ett större livsrum och att de kunnat hitta nya gemenskaper bland både personal och andra boenden.

Magnus Westlander

Publicerad: 2016-05-03, Uppdaterad: 2024-06-27

Surfplattan populär på demensboendet 

Den gamla damen från Östeuropa lyssnar förtjust när katten på skärmen talar hennes modersmål. Surfplattan som introducerats på Ljunghaga demenscentrum visar sig ha oanade möjligheter.

Ljunghaga demenscentrum ligger i Höganäs och har sex avdelningar med boende för 61 personer, samtliga med en demenssjukdom. Sjuksköterskan Anna Björklund berättar om en intresserad och kompetent personalstyrka som ständigt arbetar för att förbättra livskvaliteten för sina vårdtagare.

– I det arbetet ligger bland annat att hitta nya lösningar och annorlunda arbetssätt för att omvårdnaden ska bli så optimal som möjligt. Att prova de nya pekdatorerna är helt i linje med det, säger Anna Björklund.

Pekdator, eller surfplatta som det också kallas, liknar en mindre bärbar dator utan tangentbord. Istället för musklick och knapptryckningar styrs den genom att användaren pekar på olika objekt direkt på skärmen.

Med surfplattan kan man gå in på hemsidor, läsa e-post och även ladda ned olika spel och program, så kallade ”appar”. En av ”apparna” består av katt som härmar det man säger och spinner när man rör vid den på skärmen. Den hade undersköterskan Tina Nilsson installerat på sin iPhone-telefon, mest för hennes barnbarns skull.

– I sitt arbete på Ljunghaga hade Tina försökt lugna en mycket orolig gammal dam. Hon hade försökt med bland annat avledning, samtal och massage, allt utan framgång.

Som en sista utväg tog Tina Nilsson fram sin iPhone-telefon och öppnade programmet med den härmande katten.

– Effekten blev omedelbar. Damen lugnade faktiskt ner sig och visade stort intresse för katten på skärmen, säger Anna Björklund.

Denna positiva respons gav Tina Nilsson mersmak. Nästa gång tog hon med sig sin surfplatta, en iPad som hade samma program installerade men med en betydligt större skärm än mobiltele

Den gamla damen från Östeuropa lyssnar förtjust när katten på skärmen talar hennes modersmål. Surfplattan som introducerats på Ljunghaga demenscentrum visar sig ha oanade möjligheter.

Ljunghaga demenscentrum ligger i Höganäs och har sex avdelningar med boende för 61 personer, samtliga med en demenssjukdom. Sjuksköterskan Anna Björklund berättar om en intresserad och kompetent personalstyrka som ständigt arbetar för att förbättra livskvaliteten för sina vårdtagare.

– I det arbetet ligger bland annat att hitta nya lösningar och annorlunda arbetssätt för att omvårdnaden ska bli så optimal som möjligt. Att prova de nya pekdatorerna är helt i linje med det, säger Anna Björklund.

Pekdator, eller surfplatta som det också kallas, liknar en mindre bärbar dator utan tangentbord. Istället för musklick och knapptryckningar styrs den genom att användaren pekar på olika objekt direkt på skärmen.

Med surfplattan kan man gå in på hemsidor, läsa e-post och även ladda ned olika spel och program, så kallade ”appar”. En av ”apparna” består av katt som härmar det man säger och spinner när man rör vid den på skärmen. Den hade undersköterskan Tina Nilsson installerat på sin iPhone-telefon, mest för hennes barnbarns skull.

– I sitt arbete på Ljunghaga hade Tina försökt lugna en mycket orolig gammal dam. Hon hade försökt med bland annat avledning, samtal och massage, allt utan framgång.

Som en sista utväg tog Tina Nilsson fram sin iPhone-telefon och öppnade programmet med den härmande katten.

– Effekten blev omedelbar. Damen lugnade faktiskt ner sig och visade stort intresse för katten på skärmen, säger Anna Björklund.

Denna positiva respons gav Tina Nilsson mersmak. Nästa gång tog hon med sig sin surfplatta, en iPad som hade samma program installerade men med en betydligt större skärm än mobiltelefonens. Surfplattan introducerade med viss försiktighet på utvalda vårdtagare. Anna Björklund:

− Vi var lite oroliga att den skulle verka skrämmande och förvirrande men så blev det inte. Sällan har vi hört så många och hjärtliga skratt. Glädjen var stor när katten härmade det dem sa.

− Man kan dra med fingret på skärmen så att en hund in kommer in i bilden och ”släpper sig”. Anmärkningsvärt är att dem satt och ”touchade” skärmen för att hunden skulle komma tillbaka – utan uppmaning!

Personalen prövade surfplattan främst på vårdtagare som fortfarande hade en kommunikativ förmåga. Men de lät också en vårdtagare från Östeuropa använda den, en dam som är långt gången i sin demenssjukdom. Varken personal eller boende på Ljunghaga talar hennes modersmål, något som gör kvinnan ännu mer isolerad.

– Men när hon väl fick syn på katten på skärmen började hon prata med den med påföljd att den härmade med exakt samma ord – på hennes eget modersmål. Den glädje hon visade då var obeskrivlig.

Anna Björklund betonar att det inte handlar om någon vetenskaplig studie. Men hon tycker att personalens erfarenheter av surfplattan, så här långt, ändå visar hur ny teknik som används på rätt sätt kan öka livskvaliteten för demenssjuka personer. Även för de som är långt gångna i sin demenssjukdom.

– Överraskande var hur snabbt vårdtagarna förstod hur surfplattan skulle användas! Kan hjärnan av ren glädje ”komma ihåg” instruktioner eller triggar man områden i hjärnan som inte är så skadade, frågar sig Anna Björklund.

Ann-Christin Kärrman | Magnus Westlander

 

 

Publicerad: 2011-08-30, Uppdaterad: 2024-06-27

 

 

 

bild på surfplatta
Surfplattan är enkel att använda och omtyckt av många vårdtagare på Ljunghaga demenscentrum.

 

bild på surfplatta

 

 

Seniorrally, målning eller fotbad i sinnenas rum 

"Tänk det är nästan så att jag tror att jag kan något". Så säger en kvinna med demenssjukdom när hon betraktar tavlorna hon målat. På Ingsbergsgården i Nässjö arbetar man med egentid, jagstödjande förhållningssätt och sinnesstimulering för att skapa en bra dag för personer med demenssjukdom.

I början av maj blir jag hämtad vid stationen av Lena Östlund, områdeschef på Ingsbergsgården i Nässjö. Jag blir bjuden på en äggsmörgås, närproducerad av hönorna i hönshuset intill. Sedan får jag träffa medarbetare som informerar om verksamheten. Först ut två undersköterskor, Agneta Karlsson och Elinor Holgersson som är två av initiativtagare till ett sinnenas rum.

De berättar att dit går man för att byta miljö en stund. Här kan man sitta i vilstol, känna sanden under fötterna och ta en drink eller så kan man få ett fotbad. En kvinna som brukar besöka Sinnenas rum men inte längre finner orden när hon kommunicerar, överraskar med att säga:

– Kan vi inte gå ned till det där vackra… (sinnenas rum i källarplanet red anm)

Sinnenas rum är bra för individuella aktiviteter. De boende som önskar kan erbjudas taktil massage till barockmusik eller panflöjt för en stund av lugn och ro.

Från sinnenas rum har man nu utvecklat arbetet vidare till en sinnenas trädgård. Agneta Karlsson och Elinor Holgersson förde fram tankar om att anlägga en sinnesträdgård på Ingsbergsgården och fick uppdraget av Kicki Ericsson och Lena Östlund att finna sponsorer och donatorer. En arkitekt har hjälpt till med planering av själva trädgården med utrymme för sol och skugga, aktivitet och vila.

I trädgården kommer bland annat en minifolkpark, paviljong och lusthus att byggas. Arbetet med att gräva, färdigställa gångstigar mm kommer att utföras av privata sponsorer. En skola som utbildar byggnadsarbetare ställer också upp med praktisk hjälp. Finansierin

"Tänk det är nästan så att jag tror att jag kan något". Så säger en kvinna med demenssjukdom när hon betraktar tavlorna hon målat. På Ingsbergsgården i Nässjö arbetar man med egentid, jagstödjande förhållningssätt och sinnesstimulering för att skapa en bra dag för personer med demenssjukdom.

I början av maj blir jag hämtad vid stationen av Lena Östlund, områdeschef på Ingsbergsgården i Nässjö. Jag blir bjuden på en äggsmörgås, närproducerad av hönorna i hönshuset intill. Sedan får jag träffa medarbetare som informerar om verksamheten. Först ut två undersköterskor, Agneta Karlsson och Elinor Holgersson som är två av initiativtagare till ett sinnenas rum.

De berättar att dit går man för att byta miljö en stund. Här kan man sitta i vilstol, känna sanden under fötterna och ta en drink eller så kan man få ett fotbad. En kvinna som brukar besöka Sinnenas rum men inte längre finner orden när hon kommunicerar, överraskar med att säga:

– Kan vi inte gå ned till det där vackra… (sinnenas rum i källarplanet red anm)

Sinnenas rum är bra för individuella aktiviteter. De boende som önskar kan erbjudas taktil massage till barockmusik eller panflöjt för en stund av lugn och ro.

Från sinnenas rum har man nu utvecklat arbetet vidare till en sinnenas trädgård. Agneta Karlsson och Elinor Holgersson förde fram tankar om att anlägga en sinnesträdgård på Ingsbergsgården och fick uppdraget av Kicki Ericsson och Lena Östlund att finna sponsorer och donatorer. En arkitekt har hjälpt till med planering av själva trädgården med utrymme för sol och skugga, aktivitet och vila.

I trädgården kommer bland annat en minifolkpark, paviljong och lusthus att byggas. Arbetet med att gräva, färdigställa gångstigar mm kommer att utföras av privata sponsorer. En skola som utbildar byggnadsarbetare ställer också upp med praktisk hjälp. Finansiering av hela projektet sker med hjälp av privatpersoner, företag, föreningar och stiftelser. Även kommunens egen personal på olika förvaltningar stöttar till i arbetet.

Nästa på tur är Sonja Johansson som har en del av sin tjänst som aktivitetssamordnare. Hon ordnar gruppaktiviteter som dans, målarkurs, maskerad och mycket mer. Det var i samband med en av dessa aktiviteter som en demenssjuk kvinna sa ”tänk det är nästan så att jag tror att jag kan något” när hon tittade på de tavlor hon målat.

Sonja lyfter upp maskerad som en bra aktivitet då kliver man ur sin sjuka roll. En aktivitet är modevisning. Pensionärer och personal är då mannekänger. En kvinna uppskattade verkligen att visa upp sina vackra kläder vid en visning. Rak i ryggen fick hon därför gå ett extra ärevarv.

Seniorrallyt en annan gruppaktivitet innebär att man får en nummerlapp och sedan deltar man i ett motionslopp. Oavsett om man sitter i rullstol eller promenerar så kan alla vara med och priser utdelas. Sonja samarbetar med olika aktörer för att bredda utbudet av aktiviteter. En bondgårdsdag har tidigare arrangerats då en bonde kom med häst och vagn och alla som ville fick åka med. Tillsammans med barn i förskolan Tuvan var detta en gemensam aktivitet bland flera.

Ett annat exempel på samarbete är att den lokala veteranbilsklubben kontaktades. De ställde upp med att visa tre veteranbilar och dessutom tog man en tur i staden. Åka med nercabbad Cadillac hör kanske inte till vanligheten.

Liksom Sinnenas rum kan de boende gå till Minnenas rum som blev klart för ett år sedan. Här finns temalådor med olika föremål som militär, kyrkan, baby och mycket mer. I Minnenas rum kan man se, känna och uppleva på nytt, då gamla föremål kan väcka minnen och leda till intressanta diskussioner.

Sist ut träffar jag Eva Knutsson - Fager, demenssjuksköterska som berättar om utvecklingen på Ingsbergsgården. Redan 2003 startade ett pilotprojekt med en av enheterna där man genomförde arbetsmetoden ”egen tid” tillsammans med Irene Eriksson vid hälsohögskolan i Jönköping. Detta innebär att varje boende får en stund av egen tid för sina önskemål, oftast tillsammans med kontaktpersonen. Ledningsgruppen för omsorgsnämnden i Nässjö tog ett beslut 2007 att samtliga gruppboenden i Nässjö kommun med hjälp av stimulansmedel skulle införa arbetsmetoderna egen tid och jagstödjande förhållningssätt.

Eva fick tjänsten som utbildare och handledare och har under cirka ett och ett halvt år utbildat och handlett i arbetsmetoderna personcentrerad omvårdnad, jag stödjande förhållningssätt och egen tid. Levnadsberättelsen ligger till grund för att skapa en personcentrerad vård. Utvärderingen av projektet visar att personalen har fått ett mer reflekterande synsätt. Man ser mer till den enskilde personen och dennes förmågor än vad man tidigare gjorde. När Socialstyrelsen presenterade de nationella riktlinjerna visste vi att vi var på rätt väg menar Eva.

Sen eftermiddag lämnar jag Nässjö efter en intensiv dag. Jag tackar Lena Östlund med kollegor för ert engagemang och intresse av att utveckla demensomsorgen.

Ann-Christin Kärrman

Publicerad: 2011-05-23, Uppdaterad: 2024-06-27

 

 

Bilder från Ingsbergsgården i Nässjö

 

bild från Nässjö

 

bild från Nässjö

 

bild från Nässjö

 

/Global/Arbeta%20med%20demens_Bild/Landet%20runt_bild/Nassjo/nassjo.jpg

 

 

 

 

Fakta | Ingsbergsgården, Nässjö

Ingsbergsgården är ett gruppboende för personer med demenssjukdom i Nässjö kommun. Det finns totalt 52 lägenheter. Fem enheter är gruppboende, en enhet består av korttidsplatser och en enhet är dagverksamhet. Områdeschefer är Kicki Eriksson, kicki.eriksson@nassjo.se, och Lena Östlund, lena.ostlund@nassjo.se

Sitta ned och ta det lugnt är bästa medicinen 

Sedan 2010 arbetar personalen på Älandsgården i Härnösand målinriktat för ett demensboende utifrån de äldres behov. Arbetsscheman och rutiner kommer i andra hand vilket har lett till flera positiva förändringar.

De boende är numera lugnare än tidigare och personalen upplever mindre stress och mer arbetstillfredsställelse. Det hävdar gruppchefen Linda Pettersson. Så vad är hemligheten med det nya arbetssättet?

– Det gäller att sitta ned och ta det lugnt, säger Linda Pettersson.

Låter enkelt men hur finns tid att sitta ned när det är så mycket att göra? Linda Pettersson menar att det sparar tid att inte ha oroliga personer som följer dem vart de än går. Det alltid finns en personal som sitter tillsammans med de boende.

– Vi handarbetar, löser korsord, läser, skalar potatis eller tittar på film – särskilt filmer av Astrid Lindgren eller buskis med Stefan och Krister går hem, säger Linda Pettersson.

Älandsgården är ett demensboende med 27 lägenheter. Huset är format som ett E med alla tre avdelningarna belägna i markplan. Uteplatserna mellan avdelningarna är öppna sommartid så att det går att röra sig fritt i både huset och omgivningen.

När en person flyttar till Älandsgården får anhöriga information om hur personalen arbetar.

– De brukar uppskatta att få sitta tillsammans med sin närstående och de övriga boenden – det upplevs ofta som lättare att umgås då, när personalen också finns med. Tidigare gick ofta anhöriga med till rummet men blev då ibland lämnade kvar när den demenssjuke plötsligt gick ut. Jag tyckte så synd om dem, säger Linda Pettersson.

På Älandsgården är två personal ansvariga för nio boenden. De finns tillgängliga från morgon till kväll. Tidigare stressade kvällspersonalen för att se till att de flesta låg till sängs när nattpersonalen gick på sitt pass. Numera är även

Sedan 2010 arbetar personalen på Älandsgården i Härnösand målinriktat för ett demensboende utifrån de äldres behov. Arbetsscheman och rutiner kommer i andra hand vilket har lett till flera positiva förändringar.

De boende är numera lugnare än tidigare och personalen upplever mindre stress och mer arbetstillfredsställelse. Det hävdar gruppchefen Linda Pettersson. Så vad är hemligheten med det nya arbetssättet?

– Det gäller att sitta ned och ta det lugnt, säger Linda Pettersson.

Låter enkelt men hur finns tid att sitta ned när det är så mycket att göra? Linda Pettersson menar att det sparar tid att inte ha oroliga personer som följer dem vart de än går. Det alltid finns en personal som sitter tillsammans med de boende.

– Vi handarbetar, löser korsord, läser, skalar potatis eller tittar på film – särskilt filmer av Astrid Lindgren eller buskis med Stefan och Krister går hem, säger Linda Pettersson.

Älandsgården är ett demensboende med 27 lägenheter. Huset är format som ett E med alla tre avdelningarna belägna i markplan. Uteplatserna mellan avdelningarna är öppna sommartid så att det går att röra sig fritt i både huset och omgivningen.

När en person flyttar till Älandsgården får anhöriga information om hur personalen arbetar.

– De brukar uppskatta att få sitta tillsammans med sin närstående och de övriga boenden – det upplevs ofta som lättare att umgås då, när personalen också finns med. Tidigare gick ofta anhöriga med till rummet men blev då ibland lämnade kvar när den demenssjuke plötsligt gick ut. Jag tyckte så synd om dem, säger Linda Pettersson.

På Älandsgården är två personal ansvariga för nio boenden. De finns tillgängliga från morgon till kväll. Tidigare stressade kvällspersonalen för att se till att de flesta låg till sängs när nattpersonalen gick på sitt pass. Numera är även nattpersonalen involverad i teamet och delar det synsätt som dagpersonalen arbetar efter berättar Linda Pettersson.

– Så nu är det självklart att nattpersonalen hjälper de boende till sängs när de är trötta istället för att rutiner och scheman ska styra detta. De städar också matsal, korridor och TV-rum så att dagpersonalen kan ägna sin tid till de boende, säger hon.

Var femte vecka deltar samtliga medarbetare, dag- och nattpersonal, i ett avdelningsmöte. Då finns tid att reflektera över arbetet och att dela med sig av tankar och idéer. Detta är oerhört värdefullt tycker alla, inte minst arbetsterapeut och fysioterapeut, som numera får input från fler kollegor än tidigare.

Ibland handlar mötena om knepiga fall. Då behöver alla dela med sig av sina kunskaper. Genom att tänka efter och ligga steget före behövs till exempel inga positionsbälten för att begränsa någon som man tror kanske kan ramla.

– Återigen, det handlar om att ta det lugnt och sitta ned tillsammans med de boende. Då fungerar vi som bälte, menar Linda Pettersson

Beteenden som oro, skrik och aggressivitet försöker man i första hand förebygga. Det kan handla om att planera vilka personer som passar att sitta tillsammans eller att minimera syn- och ljudintryck. Någon kan behöva få sitta avskilt.

– Vet vi att en person ofta bli orolig vid 15-tiden. Då försöker vi avleda med olika aktiviteter, kanske virkar. Personen brukar då slå sig ned med oss. Vi kan också ha ett rullbord med en kaffekopp på, så blir det som en ”synbroms”, säger Linda Pettersson.

Personer med skrikbeteende kan få hörlurar med musik att lyssna på eller sitta avskilt med en personal om det lugnar. Vid aggressiva beteenden handlar det om att spegla sig i den demenssjukes situation berättar Linda Pettersson och tar ett exempel.

– Låt säga att en boende är mycket arg och tycker att medboende som sitter i hennes hem måste gå hem. Då kan vi gå åt sidan och säga till vederbörande: ”Jag blir också förbannad, det är på tiden att de går hem”. Sedan kan vi avleda med en kopp kaffe eller en promenad. Det gäller att den demenssjuke känner att vi är på hennes sida.

Genom att ligga steget före och förebygga beteenden som oro och aggressivitet behövs sällan lugnande mediciner och inga sömntabletter. Följden av det blir att få på Älandsgården faller till följd av olämpliga läkemedel.

Ann-Christin Kärrman

Publicerad: 2015-06-18, Uppdaterad: 2024-06-27

bild från Älandsgården
Soffgruppen på Älandsgården är en plats
för aktivitet, gemenskap och lugn och ro.

Västerås satsar på tillsyn på distans 

Efter att demensboendet Klockarkärleken upphörde med låsta dörrar bär många av de boende passagelarm. Ett bra sätt att öka livskvaliteten anser Västerås stad. Men användningen är inte okontroversiell.

På Klockarkärleken i Västerås är låsta dörrar numera ett minne blott. Sedan ett par år tillbaka kan de boende röra sig fritt mellan våningsplanen och gå ut i trädgården på egen hand. Nyordningen förbereddes med personalutbildningar och förändringar i den fysiska miljön men också med passiva passagelarm.

– Passagelarmen bidrar till ökad trygghet och livskvalitet för de som har problem med att orientera sig och som samtidigt har stora rörelsebehov. Men innan larmet får användas görs alltid en individuell bedömning av den boendes tillsynsbehov, säger Ulrika Stefansson, som har varit projektledare för ”Välfärdsteknologi på äldreboende” i Västerås stad, se faktaruta.

På Klockarkärleken bor 39 äldre personer med demenssjukdom. Ungefär hälften av dem bär en passiv larmsändare, oftast i ett armband runt handleden. Larmet aktiveras när personen passerar utgången till trädgården eller en annan förinställd plats i huset.

En signal skickas då till personalen på personens hemvist eller till resursteamet som arbetar på alla våningsplan. I sina portabla mottagare kan de avläsa både vem som bär larmet och var personen befinner sig.

– Den som svarar på larmet går då för att möta upp. Om den boende befinner sig i trädgården och är nöjd med det försöker vi se till att hon får stanna kvar, tillsammans personal och kanske med några andra boende. Känner hon sig däremot vilsen och vill gå till sin lägenhet, ja då hjälper vi henne att hitta tillbaka, säger Ulrika Stefansson.

De passiva passagelarmen är ett led i Västerås stads sa

Efter att demensboendet Klockarkärleken upphörde med låsta dörrar bär många av de boende passagelarm. Ett bra sätt att öka livskvaliteten anser Västerås stad. Men användningen är inte okontroversiell.

På Klockarkärleken i Västerås är låsta dörrar numera ett minne blott. Sedan ett par år tillbaka kan de boende röra sig fritt mellan våningsplanen och gå ut i trädgården på egen hand. Nyordningen förbereddes med personalutbildningar och förändringar i den fysiska miljön men också med passiva passagelarm.

– Passagelarmen bidrar till ökad trygghet och livskvalitet för de som har problem med att orientera sig och som samtidigt har stora rörelsebehov. Men innan larmet får användas görs alltid en individuell bedömning av den boendes tillsynsbehov, säger Ulrika Stefansson, som har varit projektledare för ”Välfärdsteknologi på äldreboende” i Västerås stad, se faktaruta.

På Klockarkärleken bor 39 äldre personer med demenssjukdom. Ungefär hälften av dem bär en passiv larmsändare, oftast i ett armband runt handleden. Larmet aktiveras när personen passerar utgången till trädgården eller en annan förinställd plats i huset.

En signal skickas då till personalen på personens hemvist eller till resursteamet som arbetar på alla våningsplan. I sina portabla mottagare kan de avläsa både vem som bär larmet och var personen befinner sig.

– Den som svarar på larmet går då för att möta upp. Om den boende befinner sig i trädgården och är nöjd med det försöker vi se till att hon får stanna kvar, tillsammans personal och kanske med några andra boende. Känner hon sig däremot vilsen och vill gå till sin lägenhet, ja då hjälper vi henne att hitta tillbaka, säger Ulrika Stefansson.

De passiva passagelarmen är ett led i Västerås stads satsning på trygghetsskapande teknik. Dit hör även nattlig tillsyn med kamera. Utvecklingen inom detta område går snabbt men implementeringen krockar ibland med gällande lagstiftning. De juridiska hindren för ny teknik rör främst begreppet samtycke.

Om en person informeras om ett passivt larm och sedan tackar ja till att bära det är i princip allt i sin ordning – personen har gett sitt samtycke. Problemet uppstår när det handlar om personer med nedsatt beslutsförmåga. Hur kan en äldre man i medelsvår demensfas uttrycka sitt samtycke? Går det att försäkra sig om att han förstår innebörden av den tekniska lösning som erbjuds. Tveksamt enligt Socialstyrelsens jurister som har menat att det saknas lagstöd för att få använda passiva larm.

Västerås stad gör en annan tolkning av lagen. Här har äldrenämnden beslutat att äldre personer med nedsatt beslutsförmåga, och som inte uttryckligen kan lämna sitt samtycke, ska kunna få ta del av bland annat passiva larm om de ökar deras trygghet och livskvalitet. Västeråsmodellen, som den har kommit att kallas, bygger på en rättslig analys och förutsätter en individuell behovsbedömning.

– Det handlar alltså inte om en slentrianmässig utskrivning av passagelarm, betonar Ulrika Stefansson som betraktar passagelarmen som en metod mer är en teknik.

– En behovsbedömning avgör vilken typ av tillsyn som är bäst i det enskilda fallet. Det beror till exempel på vilka kognitiva symptom och fysiska funktionsnedsättningar personen har. Hela vårdteamet deltar i denna bedömning. Personens behov av tillsyn följs upp kontinuerligt i vardagliga situationer och på återkommande teamträffar.

Passagelarmen kan ställas in så att de aktiveras på olika bestämda platser. Även här görs individuella bedömningar. En del äldre har behov av personlig tillsyn redan när det lämnar sitt våningsplan, berättar Ulrika Stefansson, andra först när de går utanför huset.

I ett fåtal fall har boende på Klockarkärleken protesterat när personalen försökt fästa larmsändaren runt handleden.

– Då erbjuder vi dem att bära det i ett band runt halsen eller på något annat sätt, det brukar fungera. Men om personen även då protesterar så tolkar vi det som att hon inte samtycker – och då ska hon förstås inte ha något larm, säger Ulrika Stefansson.

Jeanna ThorslundJeanna Thorslund, tidigare stadsjurist i Västerås, ligger bakom den rättsliga analys som Västeråsmodellen vilar på. I korta drag handlar den om att skilja på åtgärder som hindrar personer och åtgärder för att iaktta.

En låst dörr är ett hinder och därför en tvångs- och begränsningsåtgärd som inte ska förekomma på ett demensboende. Nattillsyn med kamera och passiva passagelarm används däremot för att iaktta personen och kan ses som ett alternativ till att personal håller uppsikt. Om sådan trygghetsskapande teknik bör användas får bedömas från fall till fall.

– Principen för bedömningen i Västeråsmodellen liknar den som används när beslut tas om övervakningskameror på offentliga platser. Graden av intrång i personens integritet vägs mot teknikens möjliga vinster för den enskilde i form av till exempel ökad trygghet och större möjligheter att röra sig fritt, säger Jeanna Thorslund som numera arbetar som jurist på Sveriges

Kommuner och Landsting. Jeanna Thorslund påpekar att vi accepterar att det dagligen sker intrång i personers integritet på demensboenden – som ett led i en god omvårdnad och utan att ett tydligt samtycke behövs. Ett par exempel är journalföring av personuppgifter och personal som går in i en persons rum mitt i natten, för att se till att allt är ok.

– Att det istället handlar om åtgärder som bygger på teknik borde inte ändra något i sak. Här har lagstiftningen inte hängt med, säger Jeanna Thorslund som efterlyser ett tydligare regelverk.

Kanske är en förändring också på gång, åtminstone i tolkningen av lagen. På webbplatsen Kunskapsguiden.se – under temat Tvång och begräsningar – har Socialstyrelsen sammanställt frågor och svar om bland annat användningen av passiva passagelarm.

Här sägs att personer med demenssjukdom som har kommunikationssvårigheter ”kan genom sina reaktioner visa hur de upplever en viss åtgärd. Detta får i sådana fall vara vägledande för ställningstagandet om samtycke föreligger eller inte”. Alltså, ungefär så som Västerås stad ser på det.

När Inspektionen för vård och omsorg (IVO) är ute på tillsynsuppdrag ser den bland annat till syftet med att trygghetsskapande teknik används. Det får inte vara en ersättning för undermåliga lokaler eller för att det är brist på personal betonar Kaisu Kull, inspektör vid IVO.

Kaisu Kull– Centralt i sammanhanget är också i vilken grad tekniken inskränker personens integritet, liksom om det har gjorts en individuell bedömning av behoven, säger hon.

Kaisu Kull håller med om att Socialstyrelsens föreskrifter är svårtolkade när det gäller användningen av passiva larm, kameratillsyn och annan trygghetsskapande teknik. Men det ser hon inte bara som ett problem.

– Det kan vara svårt att formulera en föreskrift om detta på ett bra sätt, så att den inte leder till att tekniken missbrukas. Som det är nu tvingas kommunerna tänka sig för noga och motivera varför en viss teknik ska användas. Och det är ju på många sätt bra, säger Kaisu Kull.

Magnus Westlander

Västeråsmodellen presenteras vid Demensdagarna i Göteborg den 19-20 maj.

 

Publicerad: 2016-05-03, Uppdaterad: 2024-06-27

 

 

Lugnare atmosfär med öppna dörrar
– läs reportage från Klockarkärleken 

Snart tre år med BPSD-registret 

Dokumentation uppfattas ibland som något nödvändigt ont. Men faktum är att det kan hjälpa till att lindra och till och med förebygga svåra symptom. Så är det med BPSD-registret anser Cecilia Björklund, verksamhetschef på Ribbings backe äldreboende i Sollentuna.

BPSD står för ”beteendemässiga och psykiska symptom vid demens”. Dit räknas bland annat apati, ångest, motorisk rastlöshet, agitation och vanföreställningar. Det handlar alltså om en rad olika symptom som framför allt skapar lidande för den drabbade och ofta även oro på avdelningarna. 

Ribbings backeBPSD är vanligt förekommande på äldreboenden men till skillnad mot glömska och andra typiska demenssymptom går de i regel att behandla, även senare i sjukdomsförloppet. På en del håll sker det rutinmässigt med läkemedel, något som går stick i stäv med Socialstyrelsens riktlinjer. Men på Ribbings backes äldreboende ordinerar man i första hand omvårdnadsåtgärder anpassade efter varje person.

– I grund och botten handlar det om att ge en personcentrerad omsorg säger verksamhetschef Cecilia Björklund och understryker att BPSD-symptom är ett rationellt uttryck för att något inte står rätt till.

Utifrån bland annat levnadsberättelsen kan personalen få hjälp med vilka omvårdadssåtgärder som passar bäst för att behandla ångest, apati eller vilket symptom det nu handlar om.

– Visst, ibland är läkemedel nödvändigt, men för det mesta hittar vi omvårdnadsåtgärder som hjälper. Här är BPSD-registret ett bra och lättarbetat verktyg, säger Cecilia Björklund.

Ribbings backe äldreboende har 32 platser för personer med demenssjukdom. Me

Dokumentation uppfattas ibland som något nödvändigt ont. Men faktum är att det kan hjälpa till att lindra och till och med förebygga svåra symptom. Så är det med BPSD-registret anser Cecilia Björklund, verksamhetschef på Ribbings backe äldreboende i Sollentuna.

BPSD står för ”beteendemässiga och psykiska symptom vid demens”. Dit räknas bland annat apati, ångest, motorisk rastlöshet, agitation och vanföreställningar. Det handlar alltså om en rad olika symptom som framför allt skapar lidande för den drabbade och ofta även oro på avdelningarna. 

Ribbings backeBPSD är vanligt förekommande på äldreboenden men till skillnad mot glömska och andra typiska demenssymptom går de i regel att behandla, även senare i sjukdomsförloppet. På en del håll sker det rutinmässigt med läkemedel, något som går stick i stäv med Socialstyrelsens riktlinjer. Men på Ribbings backes äldreboende ordinerar man i första hand omvårdnadsåtgärder anpassade efter varje person.

– I grund och botten handlar det om att ge en personcentrerad omsorg säger verksamhetschef Cecilia Björklund och understryker att BPSD-symptom är ett rationellt uttryck för att något inte står rätt till.

Utifrån bland annat levnadsberättelsen kan personalen få hjälp med vilka omvårdadssåtgärder som passar bäst för att behandla ångest, apati eller vilket symptom det nu handlar om.

– Visst, ibland är läkemedel nödvändigt, men för det mesta hittar vi omvårdnadsåtgärder som hjälper. Här är BPSD-registret ett bra och lättarbetat verktyg, säger Cecilia Björklund.

Ribbings backe äldreboende har 32 platser för personer med demenssjukdom. Mellan sex till åtta veckor efter inflyttningen brukar personalen känna personen så pass bra att en BPSD-skattning kan göras. Den brukar ta 45 minuter första gången, sedan en halvtimme vid varje uppföljning. Katarina Ruben Ahlén biträdande verksamhetschef, öppnar BPSD-registret i sin laptop för att demonstrera hur en skattning går till.

BPSD-registret innehåller tolv olika symptom (se högerspalt). För varje symptom som observerats hos personen anges hur ofta det förekommer och allvarligt det yttrar sig, till exempel apati: 2 gånger/dag och måttlig. Detta översätts automatiskt till en poängsumma som sedan illustreras i ett diagram.

Katarina Ruben Ahlén klickar på skärmen och tre staplar framträder. Varje stapel motsvarar ett symptom.

– För just denna person är stapeln för apati högst vilket innebär att detta symptom är allvarligare och/eller oftare förekommande än ångest och hallucinationer, säger hon och pekar på de båda andra lägre staplarna.

– När vi nästa gång gör en ny BPSD-skattning av personen, låt oss säga om två månader, får vi nya staplar som kan jämföras med de gamla. Då kan vi avläsa om de omvårdnadsåtgärder vi har prövat haft någon effekt, säger Katarina Ruben Ahlén.

Men innan lämpliga omvårdnadsåtgärder beslutas försöker man hitta tänkbara orsaker till symptomen. BPSD-registret innehåller en checklista med vägledande frågor, till exempel Har personen ont?, Får hon tillräckligt med mat och sömn? och Finns positiv social samvaro. Även personens medicinlista granskas. Det är inte ovanligt att de som flyttar in står på tio olika preparat eller fler.

– Kanske något läkemedel har biverkningar som framkallar symptomet. En del blir faktiskt lugnare av att lugnade medel tas bort. Men sådana bedömningar kräver samråd mellan sjuksköterska och läkare och en sjuksköterska är därför alltid med vid varje skattning, säger Cecilia Björklund.

I BPSD-skattningarna deltar även kontaktperson, administratör och ofta arbetsterapeut eller sjukgymnast. Administratören, som ofta är en undersköterska, är särskilt utbildad i BPSD-registret och den som matar in uppgifterna. Skattningen är annars ett teamarbete. Det gäller inte minst i det sista steget då man ska enas om vilka omvårdnadsåtgärder som ska prövas mot personens symptom.

– Alla i teamet har sina erfarenheter, ser saker utifrån sina perspektiv. Just därför blir det ofta fruktbara diskussioner runt personen. Vid varje skattning lär man sig något nytt, säger fysioterapeut Snezana Mirkovic-Kozak.

Verksamhetschef Cecilia Björklund intygar att så är fallet, det har hon märkt på flera sätt. Förr efterfrågade personalen oftare behovsmedicinering vid BPSD. Nu ser de först andra alternativ och prövar kanske korta promenader eller en stunds taktil massage.

– Och det var länge sedan vi tog in extrapersonal för att hjälpa en person med svåra symptom. Det beror inte på besparingar utan för att det helt enkelt inte har behövts, säger hon.

 

Ju fler BPSD-skattningar som görs desto mer erfarna blir personalen att identifiera olika symptom och hitta lämpliga omvårdnadsåtgärder. En svårare utmaning, anser Cecilia Björklund, är den som väntar efter att skattningen gjorts. All berörd personal måste känna till och utföra omvårdnadsåtgärderna på samma sätt, så gott det går. Detta sker inte automatiskt och på Ribbings backe arbetar ledning och personal mycket med att utveckla genomförandedelen.

I personalrummet på varje avdelning skrivs de beslutade BPSD-åtgärderna för varje boende upp på en whiteboard. Nyligen har personalen även börjat ”bocka av” när en BPSD-åtgärd utförs. Avdelningarna har valt olika sätt för detta men syftet är detsamma: att få mer tillförlitliga uppföljningar.

– Ta en person med ångest som ordinerats egen tid med personal, kanske halvtimmes högläsning tre dagar i veckan. Om uppföljningen visar att ångesten kvarstår, beror det på att högläsning inte hjälpte eller på att personalen bara hann med att läsa någon gång ibland?, säger Katarina Ruben Ahlén och fortsätter:

– Det är också viktigt att vi lär oss skilja på syftet med insatserna. En person kan ju ha taktil massage som ett led i en god omvårdnad, medan för en annan handlar massagen om att försöka lindra ett BPSD-symptom, säger Katarina Ruben Ahlén.

 

Uppföljningsdatum bestäms vid varje skattning. För boende som inte längre uppvisar BPSD görs ändå en skattning efter sex månader. 

– Även om symptomet försvinner dyker det ibland upp igen eller också tillkommer ett annat BPSD-symtom när demenssjukdomen fortskrider eller det sker förändringar i vårdmiljön. BPSD blir man aldrig färdig med, det är något som man kontinuerligt måste arbeta med, säger Cecilia Björklund.

Magnus Westlander

Publicerad: 2016-01-15, Uppdaterad: 2024-06-27
Beteendemässiga och psykiska symptom vid demenssjukdom
  • Vanföreställningar
  • Hallucinationer
  • Agitation (upprördhet)
  • Depression och nedstämdhet
  • Ångest
  • Eufori (upprymdhet)
  • Apati (likgiltighet)
  • Hämningslöshet
  • Labilitet (labilitet)
  • Motorisk rastlöshet
  • Sömnstörningar
  • Nedsatt matlust och ätstörningar

 

Prisad chef med ovanlig bakgrund 

Emma Eggertsen är statsvetaren som hamnade i äldreomsorgen av en slump. Nyligen prisades hon för sitt närvarande ledarskap på Björklidens äldreboende i Alafors. 

En stark ledarförebild med strategiska utvecklingstankar och en kraftfull ambassadör för en god demensvård – så beskriver föreningen Gott ledarskap inom demensvården 2020 års stipendiat Emma Eggertsen.

Som andra chefer inom äldreomsorgen upptar frågor om covid-19 en stor del av hennes vakna tid (Björklidens äldreboenden har klarat sig från smittan så här långt). Men coronaviruset har inte kunnat lägga sordin på stoltheten över utmärkelsen.

– Jättekul och lite överraskande, Björklidens äldreboende är ändå litet och ligger i en liten kommun. Det känns särskilt roligt att kunna visa på intraprenadens fördelar, att den kan bidra till att generera kvalitet, säger Emma Eggertsen i telefon till Svenskt Demenscentrum.

Hyllar styrmodell

Intraprenad är en ekonomisk styrmodell där organisationen arbetar utifrån en treårsbudget – mer om den längre fram. Sällan hör man en verksamhetschef så tydligt lyfta fram betydelsen av en styrmodell. Att Emma Eggertsen gör det kan säkert delvis bero på hennes, i sammanhanget, ovanliga bakgrund.

Som statsvetare med en pol.mag. (motsvarande magisterexamen red anm) i bagaget lämnade hon universitetsvärlden för Västra Götalands regionen. Där deltog hon i ett traineeprogram med inriktning mot offentlig förvaltning och ledarskapsfrågor. Under sex år arbetade Emma Eggertsen som verksamhetsutvecklare i Göteborgs stadsdelar.

– Jag tillbringade mycket tid ute bland personal, både i hemtjänst och på äldreboenden. Fick även god inblick i hälso- och sjukvården. Att det just blev äldreomsorg var mest en slump och inget jag planerat, säger Emma Eggertsen.

Äldreboende med problem

Tankarna om att få vara med a

En stark ledarförebild med strategiska utvecklingstankar och en kraftfull ambassadör för en god demensvård – så beskriver föreningen Gott ledarskap inom demensvården 2020 års stipendiat Emma Eggertsen.

Som andra chefer inom äldreomsorgen upptar frågor om covid-19 en stor del av hennes vakna tid (Björklidens äldreboenden har klarat sig från smittan så här långt). Men coronaviruset har inte kunnat lägga sordin på stoltheten över utmärkelsen.

– Jättekul och lite överraskande, Björklidens äldreboende är ändå litet och ligger i en liten kommun. Det känns särskilt roligt att kunna visa på intraprenadens fördelar, att den kan bidra till att generera kvalitet, säger Emma Eggertsen i telefon till Svenskt Demenscentrum.

Hyllar styrmodell

Intraprenad är en ekonomisk styrmodell där organisationen arbetar utifrån en treårsbudget – mer om den längre fram. Sällan hör man en verksamhetschef så tydligt lyfta fram betydelsen av en styrmodell. Att Emma Eggertsen gör det kan säkert delvis bero på hennes, i sammanhanget, ovanliga bakgrund.

Som statsvetare med en pol.mag. (motsvarande magisterexamen red anm) i bagaget lämnade hon universitetsvärlden för Västra Götalands regionen. Där deltog hon i ett traineeprogram med inriktning mot offentlig förvaltning och ledarskapsfrågor. Under sex år arbetade Emma Eggertsen som verksamhetsutvecklare i Göteborgs stadsdelar.

– Jag tillbringade mycket tid ute bland personal, både i hemtjänst och på äldreboenden. Fick även god inblick i hälso- och sjukvården. Att det just blev äldreomsorg var mest en slump och inget jag planerat, säger Emma Eggertsen.

Äldreboende med problem

Tankarna om att få vara med att forma en verksamhet har däremot funnits länge. Möjligheten kom för fyra år sedan när hon sökte och fick chefstjänsten vid Björkliden, ett äldreboende i i Ale kommun med 32 lägenheter varav hälften avsedda för personer med demenssjukdom.

– Jag kom till ett traditionellt institutionspräglat boende. Här fanns problem med hög sjukfrånvaro och en hel del missnöje. Men det fanns också en i grund och botten bra personalgrupp och jag såg möjligheten att göra Björkliden till en plats där man får leva tills man dör, säger Emma Eggertsen med stark betoning på ”leva”.

Numera är den gamla inredningen på Björkliden borta. Äldreboendet ser ut som hyresgästernas hem med en trivsam och inkluderande miljö berättar Emma Eggertsen. Många olika aktiviteter pågår, en del i samarbete med volontärer. Utflykter görs regelbundet; botaniska trädgården i Göteborg och Marstrand, med picknick vid havet, är populära resmål. Men det finns inga måsten med i bilden påpekar Emma Eggertsen.

– Vi har en personalgrupp som planerar och sätter ihop månades aktivitetsblad. Utifrån intresse och dagsform får sedan våra hyresgäster välja aktiviteter som de vill delta i, säger hon.

Sjukfrånvaron minskat kraftigt

Samtidigt som verksamheten på Björkliden utvecklats har sjukfrånvaron minskat från 15 till 2 procent. Ett underskott på en halv miljon kronor har förvandlats till ett överskott på lika mycket. Hur har det gått till?

Emma Eggertsen återkommer till intraprenaden, den ekonomiska styrmodell som hon med stöd av pensionärsföreningarna lyckades övertyga de lokala beslutsfattarna om att införa för två år sedan. Den innebär att Björkliden kvarstår i kommunal regi men arbetar utifrån en treårsbudget. Eventuella överskott får verksamheten behålla.

– Första åren gick vi också med plus men vi fick inte behålla något. Nu går överskottet direkt tillbaka till verksamheten. Personalen får därmed möjlighet att vidareutveckla verksamheten och vi kan bättre styra över vår agenda., säger Emma Eggertsen och exemplifierar med utflykterna.

– På senare tid har vi haft ekonomi för att hyra en buss för våra utflykter, vilket öppnar nya möjligheter. Det hade vi aldrig haft råd med tidigare.

Bra chefsegenskaper

Styrmodeller i all ära men vad betyder människan bakom ledarskapet? Vad gör Emma Eggertsen till en bra chef? Hon nämner två saker.

– Jag är intresserad av mina medarbetare, och då menar jag intresserad på riktigt. Du kan inte komma till jobbet och låsa in dig på ditt rum. Som chef måste du vara närvarande i verksamheten. Medarbetarna måste få veta att deras jobb betyder något, att de inte kan ersättas av någon från bemanningsföretaget.

Den andra framgångsfaktorn som Emma Eggertsen nämner är en slags vision. I samtalet återkommer hon ofta till uttrycket ”vem är vi till för”. Det har hon haft med sig när konflikter och missnöje uppstått, till exempel i början när arbetsscheman skulle läggas om. 

– Det går inte att göra alla nöjda hela tiden. Och du måste våga ta konflikterna när de dyker upp om du ska hålla fast vid din övertygelse; att vi är till för våra hyresgäster och inte tvärtom. 

Magnus Westlander
 

Publicerad: 2020-05-11, Uppdaterad: 2024-06-27

Sjötäppans fjärde år med Stjärnmärkt 

För drygt tre år sedan blev Seniorcentrum Sjötäppan i Nacka Stjärnmärkt. Årliga temaveckor är en del av receptet för att bibehålla kvalitet och stjärnstatus.

I Sjötäppans hälsoträdgård lägger sig höstlöven till vila. I den rofyllda tystnaden hörs nästan bara hönornas lågmälda pickande. Tidigare kunde de röra sig fritt över Sjötäppans vidsträckta gräsmattor. Numera får de hålla sig i sin bur intill trädgården.

–  Vi hade problem med att hönorna sprang in på grannarnas tomter vilket inte alltid var så populärt. Därför var vi tvungna att begränsa deras livsutrymme, säger Izabell Söderström med en ton av besvikelse.

Förespråkare av Nollvision

Som tillförordnad verksamhetschef för seniorcentret är hon annars en hängiven förespråkare av Nollvision – en omsorg utan tvång och begränsningar. På Sjötäppan har hinder för att gå ut och in tagits bort och begreppet ”rymma” tycks vara bannlyst. Hur kan man ens rymma från sitt eget hem, frågar sig Izabell Söderström. 

–  Vi har en kvinna, tidigt i sin demensjukdom, som under sommarhalvåret älskar att gå ner till Neglingeviken och ta ett morgondopp. Ibland får hon sällskap av personal men oftast vill gå hon ensam. Och varför skulle hon inte få det?

Att arbeta personcentrerat utifrån en nollvision är ett av kriterierna för att kunna bli en Stjärnmärkt verksamhet, något som Sjötäppan blev 2019. Då genomfördes utbildningsmodellen Stjärnmärkt efter att nya demensavdelningar öppnat på seniorcentret som också rymmer dagverksamheten Sjösala.

– Jag såg behovet av att fylla på med ny kunskap och tyckte Stjärnmärkt var ett bra sätt att få med sig alla medarbeterare. Och då menar jag inte bara vårdpersonal utan även vaktmästare, adminstrativ personal och de som arbetar i Sjötäppans kök. Även de möter våra kunder (boende och gäster red anm) och behöver få  kunskap om bemötande och förhållningssätt, säger Izabell Söderström.

Tre Stjärninstruktörer

Undersköterskan Stefan Fernlund är en av tre Stjärninstruktörer som utbildades av Svenskt Demenscentrum för att kunna hålla i utbildningsmodellen på seniorcentret. Varje år anvarar han även för att de nyanställda utbildas, ett krav för att verksamheten ska få behålla sin Stjärnmärkning.

Med sin bakgrund som lantbrukare blev Stefan Fernlunds den självklara arkitetekten bakom hälsoträdgården med hönsburen och växthusen.

–  Här kan våra boenden gå ut på morgonen, plocka kryddor i landet eller solmogna tomater och lägga på frukostmackan. Vi ordnar kräftskiva och surströmmingsskiva och många gäster på dagverksamheten tillbringar nästan hela dagen här, säger Stefan Fernlund.

Olika generationer möts

Trädgården är också en mötesplats för olika generationer fyller Izabell Söderström i.

–  Under sommaren håller Café Sjöstjärnan öppet här. Verksamheten drivs av ungdomar under skollovet, ibland uppträder trubadurer, säger hon.

När Svenskt Demenscentrum besöker Sjötäppan har årets fjärde och sista temavecka just avslutats. I år har man fokuserat på bland annat mat och måltider. Bakgrunden är att det har vari

Att arbeta personcentrerat utifrån en nollvision är ett av kriterierna för att kunna bli en Stjärnmärkt verksamhet, något som Sjötäppan blev 2019. Då genomfördes utbildningsmodellen Stjärnmärkt efter att nya demensavdelningar öppnat på seniorcentret som också rymmer dagverksamheten Sjösala.

– Jag såg behovet av att fylla på med ny kunskap och tyckte Stjärnmärkt var ett bra sätt att få med sig alla medarbeterare. Och då menar jag inte bara vårdpersonal utan även vaktmästare, adminstrativ personal och de som arbetar i Sjötäppans kök. Även de möter våra kunder (boende och gäster red anm) och behöver få  kunskap om bemötande och förhållningssätt, säger Izabell Söderström.

Tre Stjärninstruktörer

Undersköterskan Stefan Fernlund är en av tre Stjärninstruktörer som utbildades av Svenskt Demenscentrum för att kunna hålla i utbildningsmodellen på seniorcentret. Varje år anvarar han även för att de nyanställda utbildas, ett krav för att verksamheten ska få behålla sin Stjärnmärkning.

Med sin bakgrund som lantbrukare blev Stefan Fernlunds den självklara arkitetekten bakom hälsoträdgården med hönsburen och växthusen.

–  Här kan våra boenden gå ut på morgonen, plocka kryddor i landet eller solmogna tomater och lägga på frukostmackan. Vi ordnar kräftskiva och surströmmingsskiva och många gäster på dagverksamheten tillbringar nästan hela dagen här, säger Stefan Fernlund.

Olika generationer möts

Trädgården är också en mötesplats för olika generationer fyller Izabell Söderström i.

–  Under sommaren håller Café Sjöstjärnan öppet här. Verksamheten drivs av ungdomar under skollovet, ibland uppträder trubadurer, säger hon.

När Svenskt Demenscentrum besöker Sjötäppan har årets fjärde och sista temavecka just avslutats. I år har man fokuserat på bland annat mat och måltider. Bakgrunden är att det har varit en aning stökigt kring måltiderna berättar Söderström. Dessutom har nattfastan i många fall varit lite för lång.

Granskar sig själva

–  Personalen har fått granska sig själva, hur de har uppfattat måltidssituationen. Resultat har vi sammanställt för att kunna diskutera förbättringsåtgårder, säger Stefan Fernlund och fortsätter:

–  Vi har också sett över behovsmedicineringen. Hur mycket som faktiskt ges har jag sammanställt i ett Exceldokument, och utifrån det har vi diskuterat förebyggande omvårdnadsåtgärder.

Hamna på rätt kurs

Izabell Söderström är säker på att ingen verksamhet är perfekt inom alla områden. Det finns alltid saker att förbättra. Det är också lätt hänt inom vården att hamna i svackor, att återfalla i gamla rutiner, säger Izabell Söderström.

– Men har man Stjärnmärkt med nollvision och personcentrad omsorg som grund är det också lätt att hamna rätt kurs igen. Våra temaveckor hjälper oss med det.

Magnus Westlander

Publicerad: 2022-10-27, Uppdaterad: 2024-06-27

Stefan Fernlund, undersköterska, och Izabell Söderström, tillförordnad enhetschef, Seniorcenter Sjötäppan i Nacka.

Skogsbrynets teamarbete ökar trygghet och trivsel 

På demensenheten Skogsbrynet i Svalöv har ett förändringsarbete pågått i flera år. Gamla rutiner och prestigetänk har fått ge plats åt teamarbete och personcentrerad omvårdnad.

– Förr pågick en ständig tävling mellan kollegorna om vem som hade rätt, det fanns mycket prestigetänk och ingen ödmjukhet. Idag upplever jag att alla i teamet är enade kring samma mål och det finns en sammanhållning och trivsel i teamet, säger Emmylinn Johansson, undersköterska på Skogsbrynet, en demensenhet på äldreboendet Åsgården i Svalöv.

Tillsammans med sina arbetskamrater har Emmylinn Johansson gjort en resa som startade för några år sedan. Skogsbrynet fick då en ny chef som hade lång erfarenhet av personer med svåra beteendemässiga och psykiska symptom vid demens. BPSD, som symptomen förkortas, var vanlig förkommande på Skogsbrynet.

Teamarbete och personcentrerat arbetssätt 

Den nya chefen satsad på att utveckla teamarbetet och introducerade personcentrerade arbetssätt. Hon deltog själv i det dagliga omvårdnadsarbetet för att sätta sig in i verksamheten men även för att hjälpa till.

– Vi skapade nya rutiner, fick en bättre struktur och en förbättrad kommunikation i teamet. Dessutom började teamet får regelbunden handledning av en demenssjuksköterska, säger undersköterskan Lotta Ekstrand.

Sakta men säkert har omsorgen på Skogsbrynet blivit mer personcentrerad och motorisk oro, sömnsvårigheter och utåtagerande beteende ovanligare. 

Levnadsberättelsen grunden

Så hur ser det nya personcentrerade arbetssättet ut i praktiken? Lotta Ekstrand börjar med att lyfta fram levnadsberättelsen.

– Den är grunden för allt vi gör. Men vi är också uppmärksamma på personens dagsform och önskemål och har alltid beredskap för att ändra dagens planering vid behov, påpekar hon.

Förut jobbade man nästan alltid i grupp. Alla boende och personal skulle vara tillsammans i dagrummet eller köket. Emmylinn Johansson menar att det fanns en vanlig uppfattning om att en kollega som hade ensamtid med en boende försökte komma undan andra arbetsuppgifter.

– Nu är alla i teamet införstådda med att vi ska arbeta personcentrerat, och om någon går i väg med bara en boende så är det ingen som tycker det är konstigt, säger hon.

Anpassade måltider

En annan förändring är att måltider inte behöver intas gemensamt.

– Vi kollar hur personen reagerar på att äta tillsammans med andra. Om vi märker att personen inte mår bra av det, eller har svårt att koncentrera sig, får hen äta i lägenheten, antingen för sig själv eller med sällskap av personal, säger Emmylinn Johansson.

Även promenader sker både i grupp och enskilt. De boende erbjuds minst en promenad per dag, inklusive helger.

Många promenader

– Vissa behöver promenera två gånger om dagen. Det kan innebära att vi ibland tar 16 promenader per dag, säger Emmylinn Johansson. 

Men det är inget tvång att gå ut framhåller Lotta Ekstrand. Ibland tackar de boende

– Vi skapade nya rutiner, fick en bättre struktur och en förbättrad kommunikation i teamet. Dessutom började teamet får regelbunden handledning av en demenssjuksköterska, säger undersköterskan Lotta Ekstrand.

Sakta men säkert har omsorgen på Skogsbrynet blivit mer personcentrerad och motorisk oro, sömnsvårigheter och utåtagerande beteende ovanligare. 

Levnadsberättelsen grunden

Så hur ser det nya personcentrerade arbetssättet ut i praktiken? Lotta Ekstrand börjar med att lyfta fram levnadsberättelsen.

– Den är grunden för allt vi gör. Men vi är också uppmärksamma på personens dagsform och önskemål och har alltid beredskap för att ändra dagens planering vid behov, påpekar hon.

Förut jobbade man nästan alltid i grupp. Alla boende och personal skulle vara tillsammans i dagrummet eller köket. Emmylinn Johansson menar att det fanns en vanlig uppfattning om att en kollega som hade ensamtid med en boende försökte komma undan andra arbetsuppgifter.

– Nu är alla i teamet införstådda med att vi ska arbeta personcentrerat, och om någon går i väg med bara en boende så är det ingen som tycker det är konstigt, säger hon.

Anpassade måltider

En annan förändring är att måltider inte behöver intas gemensamt.

– Vi kollar hur personen reagerar på att äta tillsammans med andra. Om vi märker att personen inte mår bra av det, eller har svårt att koncentrera sig, får hen äta i lägenheten, antingen för sig själv eller med sällskap av personal, säger Emmylinn Johansson.

Även promenader sker både i grupp och enskilt. De boende erbjuds minst en promenad per dag, inklusive helger.

Många promenader

– Vissa behöver promenera två gånger om dagen. Det kan innebära att vi ibland tar 16 promenader per dag, säger Emmylinn Johansson. 

Men det är inget tvång att gå ut framhåller Lotta Ekstrand. Ibland tackar de boende nej.

– Då respekterar vi det så klart. Samtidigt har vi lärt oss att fråga så att de flesta faktiskt tackar ja till promenaderna, även om det bara blir en tur till parkeringen och tillbaka, säger hon.

Mindre lugnande mediciner

De positiva effekterna av den personcentrerade omsorgen går att avläsa i BPSD-registret (se faktarura). Bland annat används lugnande läkemedel och sömnläkemedel numera i mindre utsträckning. 

– Förut hade nästan alla någon sådan medicin, antingen stående eller vid behov. Nu har bara någon enstaka boende det. Nätterna har också blivit lugnare och det är mindre agitation på dagarna, säger Lotta Ekstrand som även betonar betydelsen av att nattpersonalen har blivit mer delaktiga i teamarbetet.

Personcentrerad omsorg kommer inte av sig själv. Den kräver kunskap och erfarenhet, något som kan vara en utmaning när ordinarie personal är frånvarande.

Önskar egen timpersonal

– När det kommer in vikarier som inte förstår våra arbetsmetoder, då märker vi direkt att det skapar oro hos de boende, säger Emmylinn Johansson som önskar att de hade egen timpersonal som kunde utbildas i personcentrerad omsorg.

Det nya arbetssättet har ändå kommit för stanna. De boende verkar känna sig tryggare och har fått en bättre livskvalitet på Skogsbrynet. Men även personalen tycks trivas bättre.

– Förr kunde jag känna oro inför ett arbetspass och undra vem jag skulle jobba med, men idag känner jag inte så längre. Det är roligt att gå till jobbet oavsett vilken kollega jag ska samarbeta med, säger Emmylinn Johansson.

Text & foto: Ulrika Granér


Fallexempel: Yvonnes oro dämpades när hon fick gå ut själv 


 

Publicerad: 2023-03-01, Uppdaterad: 2024-06-27
Skogbrynets utveckling avspeglas i BPSD-registret

Eva Granvik, demenssjuksköterska i Svalöv kommuns, har bistått med statistik från BPSD-registret under perioden januari 2018 till februari 2023.

  • Av statistiken från Skogsbrynet framgår att medelvärdet i NPI-skalan har växlat från 20–40 poäng under 2018 ner till 15–30 poäng under 2021. Under 2022 skedde en liten ökning som teamet förklarar med bland annat ett försämrat sjukdomstillstånd för några av de boende och flera inflyttningar på enheten.
  • Genomsnittlig förekomst av motorisk oro minskade från 2019–2021 och har legat stabilt mellan 2021–2023.
  • Genomsnittlig förekomst av sömnstörningar nådde sin högsta nivå under sommaren 2020 och har sedan dess minskat och legat stabilt på en låg nivå. Endast en av åtta personer behandlas idag med sömnläkemedel och lugnande läkemedel i låga doser, jämfört med flera personer och högre doser under 2019–2021.