Sharon Johnston fick även prova den fåtölj som används på Silviahemmet och som konstruerats efter demenssjuka personers behov. Drottning Silvia guidade henne (se nedan, foto: Yanan Li).

Bakom rönen står Pavla Cermáková, forskare vid Karolinska Insitutet, som nyligen lade fram en avhandling om hjärt-och kärlsjukdomar hos demenssjuka personer. Hon konstaterar att det idag saknas riktlinjer för hur demenssjuka med hjärtsjukdom ska behandlas.

Det är vanligt att både ha demenssjukdom och hjärtproblem. De med hjärt-kärlsjukdom har ökad risk att utveckla framförallt vaskulär demens. Å andra sidan verkar det generellt sett vara lite mindre vanligt med hjärtinfarkt hos dem som har demens. Varför finns det flera tänkbara – förklaringar till.

– En är att de som haft mycket hjärt- och kärlsjukdom kan ha dött innan de hunnit utveckla demens, säger Pavla Cermáková.

Det kan också bero på att de är underdiagnostiserade på grund av att demenssjukdomen skymt sikten för andra sjukdomar. Eller så har de faktiskt en lägre risk för hjärtinfarkt än andra. Ett skäl kan vara att de symtomlindrande läkemedel som många får minskar risken.

I Sverige får cirka 70 procent av de med demenssjukdom medicin mot hjärt-kärlsjukdom. Andelen är mindre än i till exempel Spanien, Finland och Tyskland.

– Det verkar som om man behandlar äldre patienter mindre intensivt i Sverige, säger hon.

– Vi har forskat om hur många som fick invasiv behandling, som kranskärlsröntgen och ballongvidgning, vid hjärtinfarkt.

21 procent av personer med demens fick sådan behandling. De hade drygt 60 procents större chans att överleva.

– Fler borde få sådan behandling. Det är ett viktigt resultat att effekten var så stor när det gällde överlevnaden. Däremot kan vi inte uttala oss om livskvaliteten, säger Pavla Cermakova.

Det framgår också att de som får den här mer ingripande behandlingen är de med högst värden på kognitiva test och som är lite yngre.  Först trodde forskarna också att kvinnor mer sällan fick den så kallade invasiva behandlingen.

– Men så är det inte, det handlar också om vilken typ av hjärtinfarkt det gäller och hur den bäst behandlas, säger Pavla Cermakova.

Skulle även de som har svårare demens ha nytta av de här ingreppen?

– Det vet vi inte. I de data vi har ingår inte de med svår demenssjukdom.

Patienter med både demenssjukdom och hjärtsvikt verkar vara en äldre och ganska underdiagnostiserad grupp, enligt avhandlingen.

– Ja, många hade ospecificerad demens och hos många visste vi inte vilken typ av hjärtsjukdom de hade, säger Pavla Cermakova.

Det handlar ofta om mycket sköra och gamla personer.

– Men de bör ändå få en basal demensutredning, detta kan hjälpa även de som är väldigt sköra, säger Pavla Cermakova.

Det verkar också som om de inte är så högt prioriterade inom sjukvården?

– Demens är lite av ett stigma. När läkaren möter en patient med demens, så är det demenssjukdomen som dominerar och man kanske inte ser så mycket på andra sjukdomar.

Avhandlingen lyfter också fram att hjärt-kärlsjukdom i unga år ökar risken förhjärnsjukdom i medelåldern. Det är möjligt att de som drabbas får demens senare i livet.

– Ja vi har tittat på personer som var 30 år och sett ett samband mellan deras hjärtfunktion och hjärnan när de var 50. Vi har kunnat utläsa att hjärtproblem hos unga kan påverka hjärnan senare i livet, säger Pavla Cermakova.

Det är viktigt att förebygga i första hand med förändrad livsstil för dem som har riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom, menar hon.

Pavla Cermakova vill också lyfta fram SveDem, det Svenska demensregistret och som hon använt i stora delar av sin forskning.

– Det är en unik källa till forskning om demens. Idag finns cirka 60 000 patienter registrerade.

Pavla Cermakova anser att det behövs mer studier och mer evidens för att veta vad som bäst hjälper människor med demenssjukdom och hjärt-kärlsjukdomar.

– Problemet idag är att när de här patienterna behandlas är det upp till enskilda klinikers erfarenhet och bygger inte på evidens. Det måste förbättras i framtiden, säger hon.

Kari Molin

En av programpunkterna är de reviderade nationella riktlinjerna för vård och omsorg vid demenssjukdom. Socialstyrelsens förslag är nu ute på remiss. Under Demensdagarna kommer Wilhelmina Hoffman, Svenskt Demenscentrum, att samtala med Kerstin Angvik, demensvårdsutvecklare i Linköpings kommun, och Anders Wimo, familjeläkare och adjungerad professor vid Karolinska Institutet, som båda deltagit i revideringsarbetet på olika sätt.

Har du funderingar kring den nya riktlinjerna? Hur kan de komma att påverka ditt arbete? Mejla gärna dina frågor så tar vi upp dem under konferensen. E-post: info@demenscentrum.se

Länk till anmälan (nytt fönster)

– Fysisk funktion är livsviktigt också bland mycket gamla människor och personer med demenssjukdom. Regelbunden träning har en positiv effekt på fysisk funktion för personer med demens och borde därför ingå som en rutin vid vård på äldreboenden, säger sjukgymnast Annika Toots, doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, i ett pressmeddelande.

I sitt avhandlingsarbete har Annika Toots jämfört två grupper med sammanlagt 186 personer med olika typer av demens. I den ena stod ett högintensivt funktionellt träningsprogram på schemat 2–3 gånger i veckan under 4 månader. Deltagarna tränade bland annat benstyrka, balans och gång. I den andra gruppen fick deltagarna endast ta del av sociala aktiviteter som sång och högläsning. Detta gjordes för att kontrollera för de positiva effekter som mental stimulans kan ha.

Demenssjukdom leder till att personen gradvis förlorar förmågor. Därför var det inte förvånande att deltagarna blev allt sämre på att klara sina vardagliga aktiviteter på egen hand, det gällde båda grupperna. Men hos träningsgruppen skedde försämringarna i en långsammare takt, dessutom märktes förbättringar i balans.

Effekterna av träningen skiljde sig dock åt mellan olika demenstyper. Deltagarna med vaskulär demenssjukdom såg effekter av träningen medan de med Alzheimers sjukdom inte gjorde det.

 – Att träningseffekter skiljer sig mellan olika demenstyper kan vara viktigt att veta i utvecklandet av optimal rehabilitering. Exempelvis tyder andra studier som enbart fokuserat på personer med Alzheimers att den gruppen behöver längre träningsperiod än fyra månader för att se effekter. Det här är något som behöver forskas vidare på, inte minst då vår studie är den första som utvärderat skillnader i träningseffekt mellan demenstyper, säger Annika Toots.

Läs pressmeddelandet från Umeå universitet (nytt fönster)