Nytt om forskning
Nytt läkemedel mot alzheimer godkänt i USA
Den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA har godkänt ett nytt läkemedel mot Alzheimers sjukdom.
Läkemedlet, donanemab, som kommer att säljas under varumärket Kisunla, är en antikropp som i studier har visat sig kunna bromsa takten i den kognitiva försämringen något i tidiga stadier av sjukdomen.
Kisunla, som tillverkas av Eli Lilly, liknar ett annat läkemedel, Leqembi, som godkändes förra året. Båda ges intravenöst och angriper ett protein som är involverat i Alzheimers sjukdom, och båda kan fördröja demensutvecklingen.
Begränsad effekt
Effekten i båda medicinerna är dock begränsad, det rör sig om en bromseffekt som räknas i månader. Kisunla bromsar enligt studier sjukdomen med omkring sju månader. Båda medför också risker för allvarliga biverkningar.
Färre och kortare behandlingar
Leqembi, som framställs av Eisai och Biogen, ges varannan vecka medan Kisunla ges en gång i månaden.
Kisunla har också en annan fördel: Enligt tillverkaren kan patienterna sluta med läkemedlet efter att det har avlägsnat proteinet amyloid, som klumpar ihop sig till plack i hjärnan hos personer med Alzheimers sjukdom.
Varken Leqembi eller Kisunla är i nuläget godkända i Europa.
Källa: SvD, The New York Times
Läkemedlet, donanemab, som kommer att säljas under varumärket Kisunla, är en antikropp som i studier har visat sig kunna bromsa takten i den kognitiva försämringen något i tidiga stadier av sjukdomen.
Kisunla, som tillverkas av Eli Lilly, liknar ett annat läkemedel, Leqembi, som godkändes förra året. Båda ges intravenöst och angriper ett protein som är involverat i Alzheimers sjukdom, och båda kan fördröja demensutvecklingen.
Begränsad effekt
Effekten i båda medicinerna är dock begränsad, det rör sig om en bromseffekt som räknas i månader. Kisunla bromsar enligt studier sjukdomen med omkring sju månader. Båda medför också risker för allvarliga biverkningar.
Färre och kortare behandlingar
Leqembi, som framställs av Eisai och Biogen, ges varannan vecka medan Kisunla ges en gång i månaden.
Kisunla har också en annan fördel: Enligt tillverkaren kan patienterna sluta med läkemedlet efter att det har avlägsnat proteinet amyloid, som klumpar ihop sig till plack i hjärnan hos personer med Alzheimers sjukdom.
Varken Leqembi eller Kisunla är i nuläget godkända i Europa.
Källa: SvD, The New York Times
Nya verktyg för tidig alzheimerdiagnos testas i Sverige
AD-RIDDLE är ett internationellt samarbetsprojekt som syftar till att förbättra diagnostik, förebyggande och behandling av Alzheimers sjukdom. Nu ska projektets metoder testas i den svenska sjukvården.
Idag har omkring sju miljoner människor i Europa Alzheimers sjukdom och år 2050 förväntas siffran vara det dubbla. Det finns därför ett akut behov av effektiva och omfattande strategier för att hantera demenssjukdomar och samtidigt uppnå långsiktiga hälsoekonomiska fördelar.
Bristande diagnostik
Möjligheten att förebygga och upptäcka Alzheimers sjukdom är begränsad i jämförelse med andra kroniska sjukdomar, och många får sin diagnos väldigt sent. Dessutom är det bara 25–40% av de drabbade som någonsin får en formell diagnos, och ofta först när personen har fullt utvecklad demens.
Nya verktyg på digital plattform
AD-RIDDLE-programmet är inriktat på att ge patienter och sjukvården fler och bättre verktyg för att tidigare förebygga, upptäcka och behandla Alzheimers sjukdom. Verktygen kommer att samlas på en digital plattform som kan användas i olika vårdmiljöer, såsom minnesmottagningar, primärvård och även utanför den traditionella hälso- och sjukvården.
Miia Kivipelto, geriatriker och FoU-chef vid Tema Åldrande på Karolinska Universitetssjukhuset, leder AD-RIDDLE-programmet tillsammans med Niranjan Bose från Gates Ventures. I samarbetet ingår 24 parter från flera europeiska länder.
– Med AD-RIDDLE hoppas vi göra stora framsteg som gynnar vårdgivare och patienter. Samarbetet ger oss unika förutsättningar att föra forskningen och vården framåt och erbjuda lösningar som gör skillnad både på individnivå och i samhället, säger Miia Kivipelto, som också är professor vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle på Karolinska Institutet.
Svenska testkliniker
Programmet ska testa den digitala plattformen på ett antal kliniker i sex europeiska länder, däribland Sverige. Plattformen kommer att innehålla verktyg för upptäckt och tidig diagnos, inklusive digitala kognitiva tester och blodbaserade biomarkörer för Alzheimers sjukdom.
Som samordnare för AD-RIDDLE-programmet har Karolinska Universitetssjukhuset en central roll i projektet. Sjukhusets minnesmottagning är en av de kliniker som ska testa AD-RIDDLE-plattformen i patientkontakter. Även några primärvårdsmottagningar i Region Stockholm kommer att ingå bland testklinikerna.
Källa: Karolinska Universitetssjukhuset
Idag har omkring sju miljoner människor i Europa Alzheimers sjukdom och år 2050 förväntas siffran vara det dubbla. Det finns därför ett akut behov av effektiva och omfattande strategier för att hantera demenssjukdomar och samtidigt uppnå långsiktiga hälsoekonomiska fördelar.
Bristande diagnostik
Möjligheten att förebygga och upptäcka Alzheimers sjukdom är begränsad i jämförelse med andra kroniska sjukdomar, och många får sin diagnos väldigt sent. Dessutom är det bara 25–40% av de drabbade som någonsin får en formell diagnos, och ofta först när personen har fullt utvecklad demens.
Nya verktyg på digital plattform
AD-RIDDLE-programmet är inriktat på att ge patienter och sjukvården fler och bättre verktyg för att tidigare förebygga, upptäcka och behandla Alzheimers sjukdom. Verktygen kommer att samlas på en digital plattform som kan användas i olika vårdmiljöer, såsom minnesmottagningar, primärvård och även utanför den traditionella hälso- och sjukvården.
Miia Kivipelto, geriatriker och FoU-chef vid Tema Åldrande på Karolinska Universitetssjukhuset, leder AD-RIDDLE-programmet tillsammans med Niranjan Bose från Gates Ventures. I samarbetet ingår 24 parter från flera europeiska länder.
– Med AD-RIDDLE hoppas vi göra stora framsteg som gynnar vårdgivare och patienter. Samarbetet ger oss unika förutsättningar att föra forskningen och vården framåt och erbjuda lösningar som gör skillnad både på individnivå och i samhället, säger Miia Kivipelto, som också är professor vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle på Karolinska Institutet.
Svenska testkliniker
Programmet ska testa den digitala plattformen på ett antal kliniker i sex europeiska länder, däribland Sverige. Plattformen kommer att innehålla verktyg för upptäckt och tidig diagnos, inklusive digitala kognitiva tester och blodbaserade biomarkörer för Alzheimers sjukdom.
Som samordnare för AD-RIDDLE-programmet har Karolinska Universitetssjukhuset en central roll i projektet. Sjukhusets minnesmottagning är en av de kliniker som ska testa AD-RIDDLE-plattformen i patientkontakter. Även några primärvårdsmottagningar i Region Stockholm kommer att ingå bland testklinikerna.
Källa: Karolinska Universitetssjukhuset
Pris till innovativ forskning om biomarkörer
Henrik Zetterberg tilldelas priset Melvin R. Goodes för sin forskning inom Alzheimers sjukdom.
Henrik Zetterberg är professor och överläkare vid Institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Göteborgs universitet och Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Zetterberg har ägnat de senaste 15 åren åt att fokusera på utvecklingen av biomarkörer för Alzheimers sjukdom och andra neurodegenerativa sjukdomar. Tillsammans med sitt team har han utvecklat flera nya diagnostiska test för Alzheimers sjukdom, och visat värdet av biomarkörer för att upptäcka och diagnostisera sjukdomen.
Professor Henrik Zetterberg har tidigare fått flera uppmärksammade utmärkelser, bland annat Erik K. Fernström-priset för unga forskare och Inga Sandeborg-priset för forskning om Alzheimers sjukdom. Henrik Zetterberg är även ordförande för Alzheimerfondens vetenskapliga råd.
Varje år hedrar The Alzheimer’s Drug Discovery Foundation (ADDF) en innovativ forskare som har gjort en betydande och bestående inverkan på Alzheimer-forskningen med Melvin R. Goodes-priset. Årets pris delas ut under en galamiddag i Stockholms stadshus den 10 september.
Källa: Neurologi i Sverige
Henrik Zetterberg är professor och överläkare vid Institutionen för neurovetenskap och fysiologi vid Göteborgs universitet och Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Zetterberg har ägnat de senaste 15 åren åt att fokusera på utvecklingen av biomarkörer för Alzheimers sjukdom och andra neurodegenerativa sjukdomar. Tillsammans med sitt team har han utvecklat flera nya diagnostiska test för Alzheimers sjukdom, och visat värdet av biomarkörer för att upptäcka och diagnostisera sjukdomen.
Professor Henrik Zetterberg har tidigare fått flera uppmärksammade utmärkelser, bland annat Erik K. Fernström-priset för unga forskare och Inga Sandeborg-priset för forskning om Alzheimers sjukdom. Henrik Zetterberg är även ordförande för Alzheimerfondens vetenskapliga råd.
Varje år hedrar The Alzheimer’s Drug Discovery Foundation (ADDF) en innovativ forskare som har gjort en betydande och bestående inverkan på Alzheimer-forskningen med Melvin R. Goodes-priset. Årets pris delas ut under en galamiddag i Stockholms stadshus den 10 september.
Källa: Neurologi i Sverige
Välfärdsteknik på Vitalis 2024
Vitalis är Nordens ledande konferens och mässa för framtidens hälsa, vård och omsorg med fokus på e-hälsa, välfärdsteknik och innovation. Det är en mötesplats för aktörer inom offentlig sektor, akademi, politik och näringsliv.
400 programpunkter
Vitalis 2024 erbjöd under fyra dagar i maj på Svenska Mässan i Göteborg ett mycket omfattande konferensprogram med över 400 programpunkter i parallella spår som sträckte sig från psykisk ohälsa och AI till krisberedskap och spetsteknik inom hälsa, vård och omsorg.
Vitalis fokus är bredare än demenssjukdomar, men ett par föreläsningar satte kognitiv svikt i centrum
Välfärdsteknik för personer med demenssjukdom
Antonios Tsertsidis är doktor i informatik vid Borås högskola och medarbetare i projektet Kognitivt stöd som drivs av Svenskt Demenscentrum. Han presenterade en del av sin forskning som kretsar kring implementering av digital teknik för personer med demenssjukdom.
Presentationen, med titeln "Investigating the Availability of Information on Welfare Technologies for People Living with Dementia in Sweden", ger en djupgående analys av hur personer med demenssjukdom och deras anhöriga i Sverige informeras om välfärdsteknik och digital teknik och hur informationen implementeras.
Information kommer för sent
Med hjälp av välfärdsteknik som tidshjälpmedel, minnesstöd, konversationshjälpmedel och hjälpmedel för att läsa och skriva kan man öka tryggheten, delaktigheten och självständigheten och aktivera personer som riskerar att drabbas av eller lever med funktionsnedsättning. Trots det tillhandahålls ofta aktuell information om välfärdsteknik eller digital teknik i för liten utsträckning och för sent, vilket gör verktygen mindre användbara eller överflödiga
Många utmaningar
Antonios Tsertsidis slutsats är att det finns stora variationer och många utmaningar vad gäller tillgång till information om välfärdsteknik, och han understryker vikten av tillgänglig, tydlig och konsekvent information till demenspatienter och deras vårdgivare i Sverige. Rätt använd välfärdsteknik kan hjälpa både personer med demenssjukdom och deras anhöriga till en bättre livskvalitet.
Holistisk syn på digitalisering
En annan intressant föreläsning som delvis hade fokus på personer med kognitiva sjukdomar var Charlotta Ryd och Christofer Lindgrens föreläsning ”Delaktighet för alla i det digitaliserade samhället – perspektiv från socialtjänst”. De presenterade vilka konsekvenser digitaliseringen har för äldre, personer med kognitiv nedsättning och nyanlända, och poängterade att digital delaktighet handlar om delaktighet i samhället och att motverka utanförskap och ojämlikhet, inte bara om tillgång till teknik.
De avslutade med att lyfta att det är viktigt att se holistiskt på digitaliseringens konsekvenser och inte bara fokusera på enskilda tekniker, samt att det finns ett stort behov av att utveckla och utvärdera metoder för att stödja individer i att bli och förbli digitalt delaktiga.
Stor utställning
Förutom det omfattande konferensprogrammet fanns en stor utställning för lösningar inom e-hälsa. Här kunde Vitalis 6 000 deltagare mingla och mötas och undersöka de senaste innovationerna och tekniklösningarna.
Vitalis har en betydande roll som mötesplats inom e-hälsa och just därför vore det bra med en något större satsning på insatser och hjälpmedel som riktar sig till personer med kognitiv svikt och demenssjukdom. Det är en grupp som har större svårigheter att ta till sig nya tekniska produkter och lösningar, samtidigt som välfärdsteknik avsevärt kan förbättra deras och deras anhörigas välbefinnande.
Text och foto: Anna Leion
Välfärdsteknik för personer med demenssjukdom
Antonios Tsertsidis är doktor i informatik vid Borås högskola och medarbetare i projektet Kognitivt stöd som drivs av Svenskt Demenscentrum. Han presenterade en del av sin forskning som kretsar kring implementering av digital teknik för personer med demenssjukdom.
Presentationen, med titeln "Investigating the Availability of Information on Welfare Technologies for People Living with Dementia in Sweden", ger en djupgående analys av hur personer med demenssjukdom och deras anhöriga i Sverige informeras om välfärdsteknik och digital teknik och hur informationen implementeras.
Information kommer för sent
Med hjälp av välfärdsteknik som tidshjälpmedel, minnesstöd, konversationshjälpmedel och hjälpmedel för att läsa och skriva kan man öka tryggheten, delaktigheten och självständigheten och aktivera personer som riskerar att drabbas av eller lever med funktionsnedsättning. Trots det tillhandahålls ofta aktuell information om välfärdsteknik eller digital teknik i för liten utsträckning och för sent, vilket gör verktygen mindre användbara eller överflödiga
Många utmaningar
Antonios Tsertsidis slutsats är att det finns stora variationer och många utmaningar vad gäller tillgång till information om välfärdsteknik, och han understryker vikten av tillgänglig, tydlig och konsekvent information till demenspatienter och deras vårdgivare i Sverige. Rätt använd välfärdsteknik kan hjälpa både personer med demenssjukdom och deras anhöriga till en bättre livskvalitet.
Holistisk syn på digitalisering
En annan intressant föreläsning som delvis hade fokus på personer med kognitiva sjukdomar var Charlotta Ryd och Christofer Lindgrens föreläsning ”Delaktighet för alla i det digitaliserade samhället – perspektiv från socialtjänst”. De presenterade vilka konsekvenser digitaliseringen har för äldre, personer med kognitiv nedsättning och nyanlända, och poängterade att digital delaktighet handlar om delaktighet i samhället och att motverka utanförskap och ojämlikhet, inte bara om tillgång till teknik.
De avslutade med att lyfta att det är viktigt att se holistiskt på digitaliseringens konsekvenser och inte bara fokusera på enskilda tekniker, samt att det finns ett stort behov av att utveckla och utvärdera metoder för att stödja individer i att bli och förbli digitalt delaktiga.
Stor utställning
Förutom det omfattande konferensprogrammet fanns en stor utställning för lösningar inom e-hälsa. Här kunde Vitalis 6 000 deltagare mingla och mötas och undersöka de senaste innovationerna och tekniklösningarna.
Vitalis har en betydande roll som mötesplats inom e-hälsa och just därför vore det bra med en något större satsning på insatser och hjälpmedel som riktar sig till personer med kognitiv svikt och demenssjukdom. Det är en grupp som har större svårigheter att ta till sig nya tekniska produkter och lösningar, samtidigt som välfärdsteknik avsevärt kan förbättra deras och deras anhörigas välbefinnande.
Text och foto: Anna Leion
Vitalis är Nordens ledande mötesplats för framtidens hälsa, vård och omsorg med fokus på e-hälsa, välfärdsteknik och innovation. Här möts branschens viktigaste aktörer inom offentlig sektor, akademi, politik och näringsliv för att främja utvecklingen av en hållbar hälso-och sjukvård. Läs mer på Vitalis hemsida (nytt fönster).
Blodprovet som ger hopp
Oskar Hansson forskar om blodmarkörer som kan bidra till tidig diagnos av Alzheimers sjukdom. Här kan du se en film om hans forskning.
Hjärnsjukdomen Alzheimer är både dödlig och obotlig. För att utveckla en behandling måste sjukdomen kunna avslöjas tidigt. Oskar Hansson och hans forskargrupp vid Lunds universitet har upptäckt att proteinet tau, som vid sjukdom bildar nystan i hjärnans nervceller, läcker ut i blodet.
Genom ett blodprov kan man nu därför diagnostisera patienter tidigt i sjukdomsförloppet. Förhoppningen är också att det påskyndar utvecklingen av bromsmediciner.
I filmen från Wallenbergstiftelserna möter du Oskar Hansson och hans patient Alf Andersson.
Hjärnsjukdomen Alzheimer är både dödlig och obotlig. För att utveckla en behandling måste sjukdomen kunna avslöjas tidigt. Oskar Hansson och hans forskargrupp vid Lunds universitet har upptäckt att proteinet tau, som vid sjukdom bildar nystan i hjärnans nervceller, läcker ut i blodet.
Genom ett blodprov kan man nu därför diagnostisera patienter tidigt i sjukdomsförloppet. Förhoppningen är också att det påskyndar utvecklingen av bromsmediciner.
I filmen från Wallenbergstiftelserna möter du Oskar Hansson och hans patient Alf Andersson.
Senaste nytt om Alzheimers sjukdom
Se UR Play:s inspelning av Henrik Zetterbergs föreläsning från Svenska Demensdagarna 2024.
Neurokemiprofessorn Henrik Zetterberg föreläser om de senaste framstegen inom alzheimerforskningen. Han berättar om sjukdomens historia och om nutidens diagnostik och behandling av Alzheimers sjukdom, samt hur detta kan komma att implementeras i svensk sjukvård.
Inspelat den 21 maj 2024 på Svenska mässan i Göteborg.
Arrangör: Svenska nätverket för demenskunskap.
Neurokemiprofessorn Henrik Zetterberg föreläser om de senaste framstegen inom alzheimerforskningen. Han berättar om sjukdomens historia och om nutidens diagnostik och behandling av Alzheimers sjukdom, samt hur detta kan komma att implementeras i svensk sjukvård.
Inspelat den 21 maj 2024 på Svenska mässan i Göteborg.
Arrangör: Svenska nätverket för demenskunskap.
Nestor inom alzheimerforskningen prisas
Bengt Winblad, professor vid Karolinska Institutet, har erhållit Joan Boada & Mercè Rovira award. Prisceremonin hölls under det åttonde Barcelona Pittsburg-mötet rörande Alzheimers sjukdom.
Bengt Winblad fick priset för sin livslånga alzheimerforskning med bland annat en omfattande doktorandhandledning och genom framtagandet av den första generationens läkemedel för att behandla Alzheimers sjukdom.
Kongressen, som ägde rum den 15 maj i år, arrangeras av Ace Alzheimer Center Barcelona och Alzheimers forskningscenter vid University of Pittsburgh.
Källa: Läkartidningen
Bengt Winblad fick priset för sin livslånga alzheimerforskning med bland annat en omfattande doktorandhandledning och genom framtagandet av den första generationens läkemedel för att behandla Alzheimers sjukdom.
Kongressen, som ägde rum den 15 maj i år, arrangeras av Ace Alzheimer Center Barcelona och Alzheimers forskningscenter vid University of Pittsburgh.
Källa: Läkartidningen
Fullsatta Demensdagar i Göteborg
Den 21–22 maj gick Svenska Demensdagarna av stapeln för 23:e gången. På Svenska Mässan i ett sommarvarmt Göteborg samlades 1500 konferensdeltagare för att lyssna på föreläsningar inom området kognitiv svikt och demens, för att inspireras, utbyta erfarenheter och mötas mellan yrkesgrupperna.
Den två dagar långa konferensen bjöd på seminarier, utställare och posterutställning – och i centrum av allt fanns storföreläsningarna där de främsta namnen presenterade de mest aktuella ämnena.
Jens Berggren från Svenska nätverket för demenskunskap öppnade Svenska Demensdagarna och hälsade alla välkomna.
Svenska nätverket för demenskunskaps styrelse (fr v): Sara Johnson Hjulström, ordförande, Cristina Wångblad, Bertha Ragnarsdottir, Kristofer Ivhed, Ann-Marie Westerlund, Erik Jedenius, Anne Börjesson-Hansson, Gun Aremyr, Malin Aspö, Moa Wibom.
Frida Nobel, geriatriker och medicinalråd vid Socialstyrelsen, presenterade Socialstyrelsens underlag till regeringen om en utvecklad nationell strategi för demenssjukdom.
Henrik Zetterberg, professor i neurokemi, överläkare i klinisk kemi vid Göteborgs Universitet, drog ner många skratt när han föreläste om de senaste framstegen inom diagnostik och behandling av Alzheimers sjukdom.
Mellan föreläsningarna fanns det möjlighet att mingla, fika och besöka utställarnas montrar.
Varje seminariepass erbjöd ett tiotal seminarier att välja mellan. Här föreläser Anna Leion, leg. arbetsterapeut, Mörbylånga kommun/Svenskt Demenscentrum, om funktions- och aktivitetsbedömning i basal demensutredning.
Boel Karlin, webb- och mediepedagog, Svenskt Demenscentrum, Charlotta Thunborg, leg. fysioterapeut och forskare, Karolinska Institutet och Madelene Bruce Danielsson, Silviafysioterapeut, Svenskt Demenscentrum presenterade på ett lekfullt sätt "FINGER abc", en ny webbutbildning som skapats i samarbete mellan FINGERS Brain Health Institute (FBHI), Stiftelsen Svenskt Demenscentrum och Stiftelsen Silviahemmet.
Svenska Mässan dukade upp lunch till 1500 konferensdeltagare.
Malin Jönsson, webb- och mediepedagog, Svenskt Demenscentrum och Lotta Olofsson, arbetsterapeut, projektledare, Demensförbundet föreläste om utbildningen Kommunikationens ABC och kommunikation i praktiken genom sjukdomens alla faser.
Elias Ingebrand, doktor i Åldrande och social förändring föreläste om hur personer med demenssjukdom fortfarande har förmåga att lära sig ny teknik.
I posterutställningen presenterades flera spännande projekt:
1. Samverkan för bättre munhälsa - tidiga insatser vid demensdiagnos.
2. CogniFood – matens påverkan vid prodromal Alzheimers
3. LETHE - Ett digitalt understött livsstilsprogram för att främja hjärnhälsa bland äldre vuxna
4. MET-FINGER – Livsstilsintervention kombinerat med Metformin
5. Var dag värd att leva
6. Studie på Effekter av Nordic Sensi Chair inom BPSD -Vårdboenden
Ulrika Harmsen fick sin diagnos redan som 44-åring. Hon berättade öppet om sitt liv med Alzheimers sjukdom och visade upp kandelabern hon råkade få med sig hem utan kvitto på en shoppingrunda. Erik Jedenius intervjuade henne i Svenska Mässans största konferenslokal.
På kvällen samlades alla konferensdeltagare till middag och fest.
Glada konferensdeltagare på bankett.
Skoglund Entertainment underhöll publiken med hits från dåtid och nutid.
Efter middagen blev det dans.
Livsstilen kan förebygga demens och kognitiv svikt. Professor Miia Kivipelto leder FINGER-forskningen, som fått stort genomslag världen över.
En av alla konferensvärdar som hjälpte deltagarna att hitta rätt.
I pauserna kunde man gå ut i det varma sommarvädret som Göteborg bjöd på.
Andreas Jönsson, Silviasjuksköterska, specialistsjuksköterska och äldrepedagog avslutade konferensen med sin föreläsning om hur vi gemensamt ska kunna hjälpas åt att identifiera bevarade förmågor trots sjukdom, för att personer med kognitiv sjukdom ska kunna uppleva en större självständighet och bättre självkänsla.
Vi ses igen 2025!
Botar ovisshet
Jens Berggren, leg. psykolog och styrelsemedlem i Svenska nätverket för demenskunskap, öppnade konferensen och hälsade alla välkomna och lyfte fram ett av Svenska Demensdagarnas främsta syften.
– Ovisshet är något vi försöker bota här på Svenska Demensdagarna – genom föreläsningar och seminarier – men också genom att vi alla träffas. Då kan man byta erfarenheter, både om vad man ska göra – och vad man inte ska göra.
Populära storföreläsningar
Därefter var det dags för konferensens första storföreläsning. Frida Nobel, geriatriker och medicinalråd vid Socialstyrelsen, intog scenen i Svenska Mässans största sal och presenterade Socialstyrelsens underlag till regeringen om en utvecklad nationell strategi för demenssjukdom. Hon framhöll särskilt vikten av att öka förutsättningarna för samverkan mellan vård, omsorg och tandvård och förbättra möjligheterna att inkludera privata utförare i informationsdelning och uppföljning.
Henrik Zetterberg, överläkare och professor i neurokemi, berättade om alzheimerforskningens och diagnostikens historia och framsteg och presenterade var vi befinner oss idag när det gäller blodmarkörer för Alzheimers sjukdom i klinisk rutinsjukvård. Diagnosen är fortfarande klinisk, men biomarkörer i ryggvätska eller blod kan avslöja sjukdomen redan innan symptomen uppträder och kan användas som ett stöd för diagnos. Henrik fick också alla att skratta, dels genom sin skarpa kritik av EMA:s senfärdighet i att godkänna nya läkemedel, dels genom att förklara att vi måste vara försiktiga med vad vi lär oss:
– Hjärnan är inte fullt så plastisk som man säger. Så var försiktiga med vad ni lär er, för ny kunskap lägger inte bara till nervkopplingar, den tar bort dem också.
Utställning och seminarier
Efter fika och mingel ute bland de välbesökta montrarna där bland andra Svenskt Demenscentrum, Silviahemmet, BPSD-registret, SveDem och en mängd andra organisationer och företag fanns representerade började dagens seminarier. Utbudet var digert och svårigheten var nog att välja det som lockade allra mest. Deltagarna kunde fördjupa sig i så skilda ämnen som att skapa multiprofessionella team inom demensvården, att vara anhörig till yngre personer med kognitiv sjukdom, HBTQ i svensk demensomsorg, lärande och demens, att åldras med NPF, dagverksamhet i en oas till praktisk tillämpning av FINGER-modellen.
För att ge så många som möjligt chansen att gå på just det seminarium man ville fanns det en ny möjlighet under konferensens andra dag.
”Bjud gärna på er själva”
Under första dagens sista storföreläsning intervjuades Ulrika Harmsen, specialist-lärare, författare, egenföretagare och trebarnsmamma som fick diagnosen Alzheimers sjukdom vid 44 års ålder, av Erik Jedenius, leg sjuksköterska och forskare inom demensområdet. Ulrika berättade öppet och med både allvar och humor om sina erfarenheter och publiken blev starkt berörd av hennes historia.
– Glöm för all del inte bort att alla människor behöver få ett gott skratt då och då – så bjud gärna på er själva. Det gör gott, skickade hon med till den samlade vårdpersonalen.
Festlig bankett med dans
När första dagens program var avslutat var det dags för fest och middag. Svenska Mässan dukade upp en trerättersmeny och Skoglund Entertainment underhöll, bland annat med en musikalisk resa från 1940-talet och fram till idag. Kvällen fylldes av god mat, många skratt och intensiva samtal och en hel del spontandans.
Förebygg demens med livsstilsförändringar
Andra dagen inleddes med Miia Kivipelto, professor och överläkare i klinisk geriatrik, samt grundare och vetenskaplig ledare vid FINGERS Brain Health Institute. Hon höll en mycket uppskattad storföreläsning om FINGER-modellen och livsstilens betydelse för att förebygga demens och kognitiv svikt. 40% av all demens är kopplad till livsstil, vilket innebär att det finns mycket hälsa att vinna, både i förebyggande syfte och för dem som redan har fått en diagnos. FINGER-modellen har visat att man kan förebygga och minska risken för kognitiv svikt med hjälp av livsstilsförändringar. Den har fått stort internationellt genomslag och idag är 65 länder med i nätverket World Wide Fingers och 19 000 personer deltar i olika FINGER-studier världen över.
Positiv avslutande spaning
Efter lunch, då det också fanns tid för ett sista besök bland montrarna, var det dags för sista föreläsningen. Andreas Jönsson, Silviasjuksköterska och specialistsjuksköterska på lasarettet i Ystad, gjorde en spaning vars syfte var att ge kunskap för att vi gemensamt ska kunna hjälpas åt att också identifiera bevarade förmågor trots sjukdom, att låta personer med kognitiv sjukdom få möjlighet att använda dessa förmågor, för att också kunna uppleva en större självständighet och bättre självkänsla.
Med denna positiva och personcentrerade tanke avslutades konferensens två fullspäckade dagar. Vi ses nästa år i Göteborg igen!
Foto: Yanan Li
Botar ovisshet
Jens Berggren, leg. psykolog och styrelsemedlem i Svenska nätverket för demenskunskap, öppnade konferensen och hälsade alla välkomna och lyfte fram ett av Svenska Demensdagarnas främsta syften.
– Ovisshet är något vi försöker bota här på Svenska Demensdagarna – genom föreläsningar och seminarier – men också genom att vi alla träffas. Då kan man byta erfarenheter, både om vad man ska göra – och vad man inte ska göra.
Populära storföreläsningar
Därefter var det dags för konferensens första storföreläsning. Frida Nobel, geriatriker och medicinalråd vid Socialstyrelsen, intog scenen i Svenska Mässans största sal och presenterade Socialstyrelsens underlag till regeringen om en utvecklad nationell strategi för demenssjukdom. Hon framhöll särskilt vikten av att öka förutsättningarna för samverkan mellan vård, omsorg och tandvård och förbättra möjligheterna att inkludera privata utförare i informationsdelning och uppföljning.
Henrik Zetterberg, överläkare och professor i neurokemi, berättade om alzheimerforskningens och diagnostikens historia och framsteg och presenterade var vi befinner oss idag när det gäller blodmarkörer för Alzheimers sjukdom i klinisk rutinsjukvård. Diagnosen är fortfarande klinisk, men biomarkörer i ryggvätska eller blod kan avslöja sjukdomen redan innan symptomen uppträder och kan användas som ett stöd för diagnos. Henrik fick också alla att skratta, dels genom sin skarpa kritik av EMA:s senfärdighet i att godkänna nya läkemedel, dels genom att förklara att vi måste vara försiktiga med vad vi lär oss:
– Hjärnan är inte fullt så plastisk som man säger. Så var försiktiga med vad ni lär er, för ny kunskap lägger inte bara till nervkopplingar, den tar bort dem också.
Utställning och seminarier
Efter fika och mingel ute bland de välbesökta montrarna där bland andra Svenskt Demenscentrum, Silviahemmet, BPSD-registret, SveDem och en mängd andra organisationer och företag fanns representerade började dagens seminarier. Utbudet var digert och svårigheten var nog att välja det som lockade allra mest. Deltagarna kunde fördjupa sig i så skilda ämnen som att skapa multiprofessionella team inom demensvården, att vara anhörig till yngre personer med kognitiv sjukdom, HBTQ i svensk demensomsorg, lärande och demens, att åldras med NPF, dagverksamhet i en oas till praktisk tillämpning av FINGER-modellen.
För att ge så många som möjligt chansen att gå på just det seminarium man ville fanns det en ny möjlighet under konferensens andra dag.
”Bjud gärna på er själva”
Under första dagens sista storföreläsning intervjuades Ulrika Harmsen, specialist-lärare, författare, egenföretagare och trebarnsmamma som fick diagnosen Alzheimers sjukdom vid 44 års ålder, av Erik Jedenius, leg sjuksköterska och forskare inom demensområdet. Ulrika berättade öppet och med både allvar och humor om sina erfarenheter och publiken blev starkt berörd av hennes historia.
– Glöm för all del inte bort att alla människor behöver få ett gott skratt då och då – så bjud gärna på er själva. Det gör gott, skickade hon med till den samlade vårdpersonalen.
Festlig bankett med dans
När första dagens program var avslutat var det dags för fest och middag. Svenska Mässan dukade upp en trerättersmeny och Skoglund Entertainment underhöll, bland annat med en musikalisk resa från 1940-talet och fram till idag. Kvällen fylldes av god mat, många skratt och intensiva samtal och en hel del spontandans.
Förebygg demens med livsstilsförändringar
Andra dagen inleddes med Miia Kivipelto, professor och överläkare i klinisk geriatrik, samt grundare och vetenskaplig ledare vid FINGERS Brain Health Institute. Hon höll en mycket uppskattad storföreläsning om FINGER-modellen och livsstilens betydelse för att förebygga demens och kognitiv svikt. 40% av all demens är kopplad till livsstil, vilket innebär att det finns mycket hälsa att vinna, både i förebyggande syfte och för dem som redan har fått en diagnos. FINGER-modellen har visat att man kan förebygga och minska risken för kognitiv svikt med hjälp av livsstilsförändringar. Den har fått stort internationellt genomslag och idag är 65 länder med i nätverket World Wide Fingers och 19 000 personer deltar i olika FINGER-studier världen över.
Positiv avslutande spaning
Efter lunch, då det också fanns tid för ett sista besök bland montrarna, var det dags för sista föreläsningen. Andreas Jönsson, Silviasjuksköterska och specialistsjuksköterska på lasarettet i Ystad, gjorde en spaning vars syfte var att ge kunskap för att vi gemensamt ska kunna hjälpas åt att också identifiera bevarade förmågor trots sjukdom, att låta personer med kognitiv sjukdom få möjlighet att använda dessa förmågor, för att också kunna uppleva en större självständighet och bättre självkänsla.
Med denna positiva och personcentrerade tanke avslutades konferensens två fullspäckade dagar. Vi ses nästa år i Göteborg igen!
Foto: Yanan Li
Svenska Demensdagarna är en konferens som arrangeras av Svenska Nätverket för Demenskunskap. Konferensen erbjuder en möjlighet till fortbildning och inspiration inom området kognitiv svikt och demens. Dagarna är en fantastisk möjlighet att mötas tvärprofessionellt och dela med sig av sin kunskap och erfarenhet och ta till sig den kunskap som andra har. Här kan du läsa mer (nytt fönster).
Textilkonst som kreativ demensvård
Textilkonstnären Nanny Rådenman deltar i Konstfacks examensutställning 2024 med ett socialt konstprojekt inom demensvård. Med Väv mig genom en dröm hoppas hon kunna öppna upp bilden av demens och stärka relationen mellan boende, personal och anhöriga genom kreativ vård.
När Nanny Rådenman kom hem från en vävutbildning i Japan behövde hon ett jobb, snabbt. Genom kontakter blev hon anställd som vårdbiträde på ett demensboende.
– Så fort jag kom in i den här miljön trivdes jag väldigt väl och jag har hittat flera kopplingar mellan bildväv och demensvård. Båda bygger i stor utsträckning på ordlös kommunikation. Och det är en fantasirik miljö – man måste vara snabb och hela tiden utmana sig. För att förstå vad en person säger så måste man öva sin fantasi och hänga på, säger Nanny Rådenman.
I konstprojektet Väv mig genom en dröm undersöker Nanny Rådenman hur bildvävning kan skapa en mer kreativ miljö inom demensvård.
Nanny Rådenman vid sin vävstol.
Den sociala aktiviteten i centrum
Väv mig genom en dröm är det första projekt hon gör där hon kombinerar sitt konsthantverk med sitt engagemang för demensvård.
– Mitt ursprungliga fokus med projektet var att de boende skulle vara delaktiga i skapandet, så jag började med workshops på boendet, arbetsterapeuterna hade valt ut deltagarna och de flesta kunde uttrycka sig i tal och röra sig relativt obehindrat. Jag hade med mig färgprover i en liten mapp och så pratade vi om färg och form, men jag märkte direkt att det som kan göra skillnad är själva aktiviteten, det sociala, inte att de boende ska lära sig ett hantverk. För de flesta blir det helt fel, det skapar mer stress och ångest.
Hon kom fram till att hon ville testa att väva inne på en avdelning för att kunna nå även de som inte deltar i aktivitetsrummet. På avdelningen ställde Nanny upp en liten vävstol som hon flyttade bort varje kväll för att den inte skulle hindra verksamheten eller riskera att någon skadade sig på den.
– Jag hade min vävstol och en massa garn och så satt jag där och vävde. Vissa kom fram självmant, andra fick jag bjuda in.
Tydlig effekt
En kvinna i rullstol sken upp som en sol när Nanny visade garn och vävstol. Hennes tal var begränsat och hon uttryckte sig enbart med enstaka ord.
– När hon väl blev öppen mot mig var hon enormt positiv. Hon upprepade ”Underbart, underbart”. Vi hade vävt en dag och hon hade varit väldigt delaktig i att välja färger, och när jag tackade för dagen sa hon plötsligt en hel mening: ”Jag skulle behöva gå på toaletten”. Att hon sa en hel mening var helt fantastiskt, och att hon uttryckte sin egen vilja. Jag upplevde att hon kom tillbaka till sitt jag lite mer.
En annan kvinna var väldigt orolig och ville ständigt ha nya saker att göra, men hon kom till ro och uttryckte att det var som terapi att se på när Nanny vävde.
– Jag tror att det är viktigt att det finns något att samlas kring. Jag skulle ju kunna sätta mig och bara prata med de boende, men jag tror att det är enklare för både dem och mig om det här hantverket pågår i bakgrunden. Vi kan prata om vävandet, men vi kan också prata om vad som helst.
Positiva effekter för fler än de boende
Personalen på boendet har tyckt att det har varit bra att de boende fick ta del av en aktivitet, och att vävningen är en aktivitet som passar bra att ha just på avdelningen. Den är lugn och stör inte, samtidigt som det händer något. Flera anhöriga har också visat stort engagemang för vävstolen och Nanny kan dra nytta av sina egna erfarenheter, både av att vara personal och anhörig.
– Som personal tycker jag att det var ganska svårt att möta anhöriga och åt andra hållet också, att som anhörig möta personal. Där tror jag att hantverket kan vara ett sätt att mötas och man kan upptäcka att man kanske har mer gemensamt än man först trodde.
Projektet fortsätter
Under våren har projektet utökats och Nanny Rådenman har deltagit i ett forskningsprojekt i samarbete med ett demensboende i Göteborg. Dessutom har hon fått projektbidrag så att hon kan fortsätta att utveckla samarbetet med demensboendet i Stockholm som är grunden till Väv mig genom en dröm.
– Jag tror att jag i samråd med anhöriga kommer att placera vävningen inne hos boende som är så pass sjuka att de mest är sängliggande, de som sällan kommer ut ur sin lägenhet, om det är möjligt. Jag vill se vad det kreativa inslaget kan göra för dem. Då kommer det inte att handla om det visuella intrycket så mycket, men vävningen har ju det här rytmiska ljudet. Och så kan man känna på materialen och uppleva närvaron.
För Nanny är det inte bara de boende, personalen och de anhöriga som är viktiga i konstprojektet. Hon värdesätter också samarbetet med forskare.
– Min dröm är att få fortsätta vara ute på boenden och göra det jag älskar, väva och träffa människor, och jobba i en forskningsgrupp så att det här kommer ut och kan göra nytta.
Den sociala aktiviteten i centrum
Väv mig genom en dröm är det första projekt hon gör där hon kombinerar sitt konsthantverk med sitt engagemang för demensvård.
– Mitt ursprungliga fokus med projektet var att de boende skulle vara delaktiga i skapandet, så jag började med workshops på boendet, arbetsterapeuterna hade valt ut deltagarna och de flesta kunde uttrycka sig i tal och röra sig relativt obehindrat. Jag hade med mig färgprover i en liten mapp och så pratade vi om färg och form, men jag märkte direkt att det som kan göra skillnad är själva aktiviteten, det sociala, inte att de boende ska lära sig ett hantverk. För de flesta blir det helt fel, det skapar mer stress och ångest.
Hon kom fram till att hon ville testa att väva inne på en avdelning för att kunna nå även de som inte deltar i aktivitetsrummet. På avdelningen ställde Nanny upp en liten vävstol som hon flyttade bort varje kväll för att den inte skulle hindra verksamheten eller riskera att någon skadade sig på den.
– Jag hade min vävstol och en massa garn och så satt jag där och vävde. Vissa kom fram självmant, andra fick jag bjuda in.
Tydlig effekt
En kvinna i rullstol sken upp som en sol när Nanny visade garn och vävstol. Hennes tal var begränsat och hon uttryckte sig enbart med enstaka ord.
– När hon väl blev öppen mot mig var hon enormt positiv. Hon upprepade ”Underbart, underbart”. Vi hade vävt en dag och hon hade varit väldigt delaktig i att välja färger, och när jag tackade för dagen sa hon plötsligt en hel mening: ”Jag skulle behöva gå på toaletten”. Att hon sa en hel mening var helt fantastiskt, och att hon uttryckte sin egen vilja. Jag upplevde att hon kom tillbaka till sitt jag lite mer.
En annan kvinna var väldigt orolig och ville ständigt ha nya saker att göra, men hon kom till ro och uttryckte att det var som terapi att se på när Nanny vävde.
– Jag tror att det är viktigt att det finns något att samlas kring. Jag skulle ju kunna sätta mig och bara prata med de boende, men jag tror att det är enklare för både dem och mig om det här hantverket pågår i bakgrunden. Vi kan prata om vävandet, men vi kan också prata om vad som helst.
Positiva effekter för fler än de boende
Personalen på boendet har tyckt att det har varit bra att de boende fick ta del av en aktivitet, och att vävningen är en aktivitet som passar bra att ha just på avdelningen. Den är lugn och stör inte, samtidigt som det händer något. Flera anhöriga har också visat stort engagemang för vävstolen och Nanny kan dra nytta av sina egna erfarenheter, både av att vara personal och anhörig.
– Som personal tycker jag att det var ganska svårt att möta anhöriga och åt andra hållet också, att som anhörig möta personal. Där tror jag att hantverket kan vara ett sätt att mötas och man kan upptäcka att man kanske har mer gemensamt än man först trodde.
Projektet fortsätter
Under våren har projektet utökats och Nanny Rådenman har deltagit i ett forskningsprojekt i samarbete med ett demensboende i Göteborg. Dessutom har hon fått projektbidrag så att hon kan fortsätta att utveckla samarbetet med demensboendet i Stockholm som är grunden till Väv mig genom en dröm.
– Jag tror att jag i samråd med anhöriga kommer att placera vävningen inne hos boende som är så pass sjuka att de mest är sängliggande, de som sällan kommer ut ur sin lägenhet, om det är möjligt. Jag vill se vad det kreativa inslaget kan göra för dem. Då kommer det inte att handla om det visuella intrycket så mycket, men vävningen har ju det här rytmiska ljudet. Och så kan man känna på materialen och uppleva närvaron.
För Nanny är det inte bara de boende, personalen och de anhöriga som är viktiga i konstprojektet. Hon värdesätter också samarbetet med forskare.
– Min dröm är att få fortsätta vara ute på boenden och göra det jag älskar, väva och träffa människor, och jobba i en forskningsgrupp så att det här kommer ut och kan göra nytta.
Vårutställningen är en grupputställning där avgångsstudenterna vid Konstfack visar sina verk. Den pågår 15-24 maj 2024. Här hittar du mer information (nytt fönster).
Nya avhandlingar inom demensområdet
Det har kommit två nya avhandlingar inom demensområdet, en om stödbehoven för partnervårdare, en annan om livssituationen för yngre med kognitiv sjukdom.
Fyra kritiska punkter
Malin Aspö, doktorand vid avdelningen för klinisk geriatrik vid Karolinska Institutet, har undersökt hur yngre personer med kognitiv sjukdom och deras anhöriga upplever sin livssituation. Syftet med avhandlingen har varit att öka kunskapen om så kallade kritiska punkter och transitioner, det vill säga övergångarna mellan två stabila perioder i sjukdomsförloppet. Särskilt fyra kritiska punkter visade sig i studien: att få diagnosen, att sluta arbeta i förtid, att inte bli beviljad stödinsatser och att flytta till särskilt boende.
– Mycket av tidigare forskning har fokuserat på behoven hos äldre personer med kognitiv sjukdom. Det finns ett stort behov av att öka förståelsen för yngre personers behov och jag hoppas att min avhandling kan bidra till att sprida kunskap om deras specifika behov, säger Malin Aspö.
Avhandlingen visar att mer kunskap om behoven hos yngre personer med kognitiv sjukdom behövs hos bland andra biståndshandläggare, men också utanför hälso- och sjukvården och socialtjänsten, exempelvis hos arbetsgivare och Försäkringskassan.
Partnervårdarens unika roll
Vid Dalarna Högskola har Marcus Falk Johansson disputerat i vårdvetenskap. Avhandlingen For better and for worse - till death do us part undersöker partnervårdares särprägel och betonar påverkan av det delade livet med personen med demenssjukdom. Ensamhet, känslor av fångenskap och den äktenskapliga relationen spelar en avgörande roll i formandet av deras uppfattning sin livssituation.
– Partners som blir anhörigvårdare befinner sig i en unik situation som skiljer sig från andra anhöriga. Det är en komplex livs- och omsorgssituation, där olika aspekter påverkar deras upplevelser bortom deras partners ibland omfattande omsorgsbehov, säger Marcus Falk Johansson.
Mer information behövs
Marcus Falk Johanssons forskning visar att många personer som vårdar en partner med demenssjukdom i hög grad upplever att de är ensamma i sitt vårdande och inte ens hälften av dem känner till rätten att få stöd. En ännu mindre del av dem mottar eller har blivit erbjudna stöd. Samhället behöver alltså bli bättre på att informera om vilket stöd som finns att få och hur man kan få stöd som vårdare.
Slutsatserna är särskilt viktiga för partnervårdare, men även beslutsfattare och praktiker kan dra nytta av insikterna för att driva positiva förändringar inom äldreomsorgspolitik och tillvägagångssätt.
Fyra kritiska punkter
Malin Aspö, doktorand vid avdelningen för klinisk geriatrik vid Karolinska Institutet, har undersökt hur yngre personer med kognitiv sjukdom och deras anhöriga upplever sin livssituation. Syftet med avhandlingen har varit att öka kunskapen om så kallade kritiska punkter och transitioner, det vill säga övergångarna mellan två stabila perioder i sjukdomsförloppet. Särskilt fyra kritiska punkter visade sig i studien: att få diagnosen, att sluta arbeta i förtid, att inte bli beviljad stödinsatser och att flytta till särskilt boende.
– Mycket av tidigare forskning har fokuserat på behoven hos äldre personer med kognitiv sjukdom. Det finns ett stort behov av att öka förståelsen för yngre personers behov och jag hoppas att min avhandling kan bidra till att sprida kunskap om deras specifika behov, säger Malin Aspö.
Avhandlingen visar att mer kunskap om behoven hos yngre personer med kognitiv sjukdom behövs hos bland andra biståndshandläggare, men också utanför hälso- och sjukvården och socialtjänsten, exempelvis hos arbetsgivare och Försäkringskassan.
Partnervårdarens unika roll
Vid Dalarna Högskola har Marcus Falk Johansson disputerat i vårdvetenskap. Avhandlingen For better and for worse - till death do us part undersöker partnervårdares särprägel och betonar påverkan av det delade livet med personen med demenssjukdom. Ensamhet, känslor av fångenskap och den äktenskapliga relationen spelar en avgörande roll i formandet av deras uppfattning sin livssituation.
– Partners som blir anhörigvårdare befinner sig i en unik situation som skiljer sig från andra anhöriga. Det är en komplex livs- och omsorgssituation, där olika aspekter påverkar deras upplevelser bortom deras partners ibland omfattande omsorgsbehov, säger Marcus Falk Johansson.
Mer information behövs
Marcus Falk Johanssons forskning visar att många personer som vårdar en partner med demenssjukdom i hög grad upplever att de är ensamma i sitt vårdande och inte ens hälften av dem känner till rätten att få stöd. En ännu mindre del av dem mottar eller har blivit erbjudna stöd. Samhället behöver alltså bli bättre på att informera om vilket stöd som finns att få och hur man kan få stöd som vårdare.
Slutsatserna är särskilt viktiga för partnervårdare, men även beslutsfattare och praktiker kan dra nytta av insikterna för att driva positiva förändringar inom äldreomsorgspolitik och tillvägagångssätt.
Marcus Falk Johansson: For better and for worse, till death do us part: Support needs of persons caring for a co-habitant spouse or partner with dementia (nytt fönster)
Malin Aspö: Life changing moments: transitions and critical points in young-onset dementia (nytt fönster)