Samtycke i fokus på Nollvisionskonferens

Hur kan vi få en persons samtycke om hon inte kan utrycka sig med ord? Det var ett återkommande tema den 22 mars när Svenskt Demenscentrum och SveDem arrangerade den tredje Nollvisionskonferensen i Stockholm.

bild från konferens
Paneldebatt i Ingenjörshuset under konferensen Nollvision
– från teori till praktik.
 FOTO: Yanan Li

Det är nu fyra år sedan Svenskt Demenscentrum lanserade utbildningspaketet Nollvision – för en demensvård utan tvång och begränsningar. Att ämnet engagerar visar det stora intresset för att utbilda sig till Nollvisionsambassadör och att dela med sig av lärande exempel. Även antalet deltagare, 175, på konferensen i Ingenjörshuset är ett tecken på att ämnet numera ges stor vikt. 

Den positiva utvecklingen understryks även av de siffror som Maria Eriksdotter, professor och registerhållare för Svenska Demensregistret (SveDem), presenterade. Mellan 2014 och 2018 ökade andelen särskilda boenden där levnadsberättelsen ligger till grund för vården från 42 till 72 % (gäller enheter som är registrerade i SveDem). Miljöanpassningar och bemötandestrategier som dokumenterats i bemötandeplanen uppvisar samma mönster.

Samtycke ges oftare

Det kan tyckas nedslående att ”tvångs- och skyddsåtgärder” ändå inte minskar men, påpekade Maria Eriksdotter, andelen åtgärder med samtycke har enligt SveDem ökat. Ett annat sätt att utrycka det är att ”skyddsåtgärder” (med samtycke från personen) har ökat på bekostnad av ”tvångsåtgärder” (utan samtycke). 

Just samtycke var ett begrepp som ofta återkom under dagen. Eva Gyllhamn, MAS från Katrineholm, berättade om hur kommunen tagit fram riktlinjer för samtycke, ett stöd för personalen ute i verksamheterna. Silviasystrarna Anita Leppälä och Sosso Leidersten beskrev hemtjänstens utmaning, att navigera mellan självbestämmande och biståndsbeslut. Att få förtroende, och i förlängningen samtycke, för att bli insläppt hos en demenssjuk person med uppenbara hjälpbehov kan ta lång tid och kräver både tålamod och fantasi. 

Alla chefer är ambassadörer

Monika Gustavsson och Lina Berankyte-Simeviciene, MAS respektive sjuksköterska i Arboga berättar hur kommunen arbetar med att öka kunskapen på alla nivåer. Samtliga chefer har utbildat sig till Nollvisionsambassadörer och det ställs kvar på att personalen går både Demens ABC och Demens ABC plus, helst en gång per år. Utbildning i BPSD-registret och registrering i SveDem är andra viktiga verktyg för att kunna hitta alternativ till tvångs- och begränsningsåtgärder.

Lena Östlund och Linda Johansson, adjunkt respektive lektor vid Hälsohögskolan i Jönköping, föreläste tillsammans med Annelie Roos, Silviasyster som är verksam i kommunen. I ett spännande forskningsprojekt undersöker de hur personal uppfattar tvångs- och begränsningsåtgärder.

Funktionsnedsättningar begränsar livet

Även sakkunniga från flera myndigheter var på plats, bland andra Michaela Prochaska, äldresamordnare vid Socialstyrelsen och Malin Ekman Aldén, generaldirektör, som pekade på att kognitiva funktionsnedsättningar i sig begränsar personens liv. Hon gav exempel på hur appar och välfärdsteknik delvis kan kompensera för det.

Kaisu R Kull, inspektör vid Inspektionen för vård och omsorg efterlyste ökad kunskap och förståelse för olika typer av samtycke: uttalat, konkluderat och presumerat. Hon ansåg även att personal måste bli bättre på att motivera och dokumentera åtgärder som kan begränsa personens tillvaro.

Magnus Westlander

Ta del av lärande exempel under Arbeta med demens/Nollvision 

Se fler bilder från konferensen

Publicerad 2019-03-26
Senast uppdaterad 26 mars 2019 - 14:07Newspage © Svenskt Demenscentrum

Svenskt Demenscentrum, Sveavägen 155, 113 46 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår