Efterlängtade hundar
I Karlskrona besöker hundförare och terapihundar äldreboenden. Detta sker inom ramen för ett projekt som pågått sedan december 2010. Här skriver områdeschef Lotta Folkesson om spännande möten mellan vårdtagarna och hundarna Nadja och Bosse.
Nadja, 11 år, är golden retriever och Bosse, 7 månader, är av rasen shih tzu. Hundarna kompletterar varandra både genom sin storlek och genom sitt sätt att varandra. Nadjas lugn smittar av sig till oroliga personer och den som inte blir glad över lille Bosse charm har vi ännu inte träffat. Nadja är diplomerad terapihund och Bosse är under utbildning. Katarina som är ägare av hundarna och hundförare har tidigare arbetat som vårdbiträde. Hon har vidareutbildat sig och är idag internationell hundtränare samt håller på med en utbildning till certifierad terapihundtränare.
Sedan tiotusentals år så har hunden varit människans bästa vän, hunden har varit människan behjälplig i ett otal olika sammanhang och varit en naturlig del av vardagen för många. I samband med flytt till äldreboende så bryts ofta kontakten med husdjur. Detta ville vi ändra på.
Forskning visar på vilka positiva effekter umgänget med husdjur har. Bland annat det att blodtrycket och kolesterolvärdet sänks. Vid beröring frigörs lugn och ro hormonet oxytocin, som verkar ångestdämpande och smärtlindrande. Stresshormonet cortisol kan sjunka, vilket då kan leda till att både näringsupptag och läkningsförmåga förbättras. Men det viktigaste av allt är att vi märkt en stor skillnad i livskvaliteten för brukarna.
Det har visat sig att personer med Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar har blivit mindre deprimerade och mer aktiva när de är tillsammans med djur. Många får tillbaka livsglädjen genom samvaro med hundarna. För många äldre personer är det enda sättet att få närhet och framför allt att få ge omsorg. En dotter sa när hon såg sin mamm
I Karlskrona besöker hundförare och terapihundar äldreboenden. Detta sker inom ramen för ett projekt som pågått sedan december 2010. Här skriver områdeschef Lotta Folkesson om spännande möten mellan vårdtagarna och hundarna Nadja och Bosse.
Nadja, 11 år, är golden retriever och Bosse, 7 månader, är av rasen shih tzu. Hundarna kompletterar varandra både genom sin storlek och genom sitt sätt att varandra. Nadjas lugn smittar av sig till oroliga personer och den som inte blir glad över lille Bosse charm har vi ännu inte träffat. Nadja är diplomerad terapihund och Bosse är under utbildning. Katarina som är ägare av hundarna och hundförare har tidigare arbetat som vårdbiträde. Hon har vidareutbildat sig och är idag internationell hundtränare samt håller på med en utbildning till certifierad terapihundtränare.
Sedan tiotusentals år så har hunden varit människans bästa vän, hunden har varit människan behjälplig i ett otal olika sammanhang och varit en naturlig del av vardagen för många. I samband med flytt till äldreboende så bryts ofta kontakten med husdjur. Detta ville vi ändra på.
Forskning visar på vilka positiva effekter umgänget med husdjur har. Bland annat det att blodtrycket och kolesterolvärdet sänks. Vid beröring frigörs lugn och ro hormonet oxytocin, som verkar ångestdämpande och smärtlindrande. Stresshormonet cortisol kan sjunka, vilket då kan leda till att både näringsupptag och läkningsförmåga förbättras. Men det viktigaste av allt är att vi märkt en stor skillnad i livskvaliteten för brukarna.
Det har visat sig att personer med Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar har blivit mindre deprimerade och mer aktiva när de är tillsammans med djur. Många får tillbaka livsglädjen genom samvaro med hundarna. För många äldre personer är det enda sättet att få närhet och framför allt att få ge omsorg. En dotter sa när hon såg sin mamma smeka en av hundarna ” jag har aldrig sett mamma klappa någon så mycket”.
Tillsammans med Bosse och Nadja besöker Katarina olika äldreboende. Hon återkommer till samma ställe en gång per vecka. Personalen vet när hundarna kommer och förbereder då de brukare som har intresse och mår väl av umgänget med hundarna. Vi har sett många positiva effekter och upplevt stunder som gör att man blir alldeles varm i hjärtat. Personer som kommit långt i sin demenssjukdom har blommat upp. En man som inte pratat på länge började tala högt och tydligt, han tyckte om hundar ”om de är snälla”.
Hundarna har lockat personer ut från sina lägenheter och till att följa med ut på promenad, hundarna behöver ju rastas och hundföraren behöver ju hjälp. Promenaden blir plötsligt viktig och man får en anledning att gå ut. Hundarna har tröstat och lugnat någon som haft ångest och varit orolig. En del kommer ihåg hundarnas namn trots att det var länge sedan man kunde minnas till exempel namn på personalen.
Men det bästa av allt är den gemenskap som bildas genom hundarna, både personal och brukare får något att samtala om och samlas runt. Som en brukare sa: ”vad roligt att ni kommer och ger oss lite liv”.
Under maj månad så har vi gjort en utvärdering av personal och brukares upplevelse av besöken av hundarna och det var genomgående positivt. Personalen upplevde att brukarna blir gladare, lugnare, hundarna hjälper till att hitta gamla minnen från tidigare upplevelser tillsammans med djur, det blir fler samtalsämnen. Vidare upplevde personalen att den positiva effekten kvarstannade från några timmar till hela dagen.
Ingen kunde hitta något negativt med besöken. Farhågan om att någon skulle vara allergisk visade sig vara nästintill obefogad, det var endast en brukare som reagerade mot hundarna. Då fick vi göra en omplanering så hundarna bytte sina besök till ett annat boende.
Lotta Folkesson, områdeschef för träffpunkter/dagliga aktiviteter
Marsvin som terapidjur i demensvården
På Sjöbrisen i Stockholm bedrivs djur- och naturnära dagverksamhet för personer med demenssjukdom. Vid sidan av vårdhunden har gästerna numera sällskap av två marsvin som de får sköta om i ett särskilt djurrum.
– Marsvinen har en positiv effekt på gästerna. De blir lugnare och ser det som en glädjestund att få komma in till marsvinen och känna att djuren uppskattar deras omvårdnad.
Det säger Silviasyster Helene Skedebäck som är den som tog initiativet till att skaffa de två marsvinen Smulan och Snövit, 6 respektive 1 år gamla.
De små djuren utstöter ett speciellt läte så fort de hör att gästerna hänger av sig ytterkläderna i kapprummet på morgonen.
– Lätet betyder att de är glada och vill att vi ska komma in och ge dem mat. De får gurka, sallad eller maskrosblad som vi varit ute med gästerna och plockat, säger Helene Skedebäck.
På Sjöbrisens dagverksamhet sprider två marsvin och en hund stor glädje bland gästerna.
Fascinerar och sprider glädje
Helene Skedebäck uppfattar marsvinen som kontaktsökande och sociala djur. De har speciella små ögon med intensiv blick. Gästerna matar och borstar djuren med en mjuk borste eller bara sitter med dem i knäet. Att se på när djuren äter fascinerar.
Just idag sitter tre av Sjöbrisens gäster i marsvinsrummet. Agneta är en av dem. Hon är van vid djur och berättar att hon och hennes syskon hade flera djur när de växte upp. Nu håller hon Smulan i famnen och klappar henne försiktigt.
– Jag känner mig jättelycklig när jag är med djuren, säger hon och ler stort.
Också Gun-Britt tycker mycket om djur och hade katt för länge sedan. I Gun-Britts famn ligger Snövit, ett långhårigt marsvin som gör skäl för sitt namn. Rasen är den svenska Lunkaryan, som anses vara lugn till sitt temperament.
På Sjöbrisen tjänstgör också den lilla hunden Piccolina, en 8-årig toypudel. Kari, som sitter i en fåtölj med henne i knäet, tycker att det är spännande att möta djuren här.
– Det är som med människor. Alla är olika, konstaterar hon.
Forskningen kartlagd i ny studie
Att använda sig av djur som terapiform inom vården är ingen ny företeelse. Det har funnits sedan 1960-talet och kallas AAI, Animal Assisted Interventions. Oftast handlar det om hundar, katter och hästar. I Sverige är det ovanligt med marsvin som terapidjur för personer med demenssjukdom. Oftast har de använts för personer med autism.
Eftersom Sjöbrisen har planer på att expandera sin djurinriktade verksamhet tog Helene Skedebäck kontakt med SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, för att höra om någon student ville ta sig an uppgiften att undersöka vad det finns för forskning på området marsvin inom demensvården. Har marsvin någon påvisad positiv effekt på personer med demenssjukdom? Och hur påverkas marsvinen i en sådan roll?
Jennifer Johansson tog
Fascinerar och sprider glädje
Helene Skedebäck uppfattar marsvinen som kontaktsökande och sociala djur. De har speciella små ögon med intensiv blick. Gästerna matar och borstar djuren med en mjuk borste eller bara sitter med dem i knäet. Att se på när djuren äter fascinerar.
Just idag sitter tre av Sjöbrisens gäster i marsvinsrummet. Agneta är en av dem. Hon är van vid djur och berättar att hon och hennes syskon hade flera djur när de växte upp. Nu håller hon Smulan i famnen och klappar henne försiktigt.
– Jag känner mig jättelycklig när jag är med djuren, säger hon och ler stort.
Också Gun-Britt tycker mycket om djur och hade katt för länge sedan. I Gun-Britts famn ligger Snövit, ett långhårigt marsvin som gör skäl för sitt namn. Rasen är den svenska Lunkaryan, som anses vara lugn till sitt temperament.
På Sjöbrisen tjänstgör också den lilla hunden Piccolina, en 8-årig toypudel. Kari, som sitter i en fåtölj med henne i knäet, tycker att det är spännande att möta djuren här.
– Det är som med människor. Alla är olika, konstaterar hon.
Forskningen kartlagd i ny studie
Att använda sig av djur som terapiform inom vården är ingen ny företeelse. Det har funnits sedan 1960-talet och kallas AAI, Animal Assisted Interventions. Oftast handlar det om hundar, katter och hästar. I Sverige är det ovanligt med marsvin som terapidjur för personer med demenssjukdom. Oftast har de använts för personer med autism.
Eftersom Sjöbrisen har planer på att expandera sin djurinriktade verksamhet tog Helene Skedebäck kontakt med SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, för att höra om någon student ville ta sig an uppgiften att undersöka vad det finns för forskning på området marsvin inom demensvården. Har marsvin någon påvisad positiv effekt på personer med demenssjukdom? Och hur påverkas marsvinen i en sådan roll?
Jennifer Johansson tog sig an dessa frågor när hon gjorde en litteraturgenomgång som resulterade i en nyligen publicerad kandidatuppsats.
Vanligast vid autism
Det hon fann var att flera forskningsstudier visar på marsvins positiva effekt på barn med autism. Däremot finns inga liknande studier som rör personer med demenssjukdom. Det forskning visar är att sällskapsdjur, till exempel hundar, kan ha en lugnande effekt på personer med demens. De kan få bättre nattsömn, lägre blodtryck, ökad livskvalitet och förbättrad förmåga att vara närvarande i nuet. Man har även kunnat påvisa att hormonet oxytocin ökar hos människor när de tittar in i en hunds ögon. Också hundarnas nivå av oxytocin ökar.
På Sjöbrisens dagverksamhet har Helene Skedebäck märkt att gästerna äter bättre när de umgåtts med djuren. En annan iakttagelse hon gjort är att fem av de gäster som vistats på Sjöbrisen under fem års tid, knappt har försämrats alls i sin sjukdom. Vad det beror på skulle förstås behöva undersökas närmare innan slutsatser kan dras.
Jennifer Johansson skriver i sin uppsats att, även om mer forskning inom området behövs, hon har funnit stöd för att marsvin skulle kunna fungera som AAI till personer med demenssjukdom. Detta eftersom marsvin är sociala djur som uppskattar mänsklig kontakt. De kan visa positiva beteenden gentemot människor genom kroppsspråk och läten och de är sällan aggressiva.
Marsvinens behov måste tillgodoses
Dock finns det inte många studier om hur marsvinen själva påverkas när de används inom djurunderstödd terapi. Å ena sidan är de lekfulla, nyfikna djur som gillar umgänge både med varandra och med människor. De kan visa tillgivenhet genom att nudda vid människors händer.
Å andra sidan är marsvin flyktdjur som vill ha möjlighet att gömma sig, då de annars kan utveckla negativa stressbeteenden. Om de blir klappade utan att ha reträttmöjlighet kan det öka deras stresspåslag.
För det yngsta marsvinet, Snövit, har Helene Skedebäck noterat att det tagit ganska lång tid att komma till rätta och bli lugn.
– Man kunde se det på hastigheten i hennes rörelser.
Om Sjöbrisens marsvin visar om de är missnöjda kan de släppas tillbaka ner i sin bur som är en lång öppen bänk, en bit upp från golvet. Bänken är försedd med glasväggar då marsvin gillar att hålla koll på sin omgivning.
Risker finns
Risken med att använda djur i AAI är att de kan bli illa behandlade, till exempel klappade för hårt. Marsvin kan bitas om de inte uppskattar hur de hanteras.
På Sjöbrisens dagverksamhet finns hela tiden personal intill gästerna när de är i djurrummet. Alla får heller inte lov att hantera marsvinen.
– När man gått längre in i sin sjukdom kan det bli svårt att avgöra hur hårt man tar i någonting och blir då hårdare i sitt grepp. Vi avgör självklart vem marsvinen kan vara hos. Vi måste ju skydda marsvinen lika mycket som vi skyddar gästerna, betonar Helene Skedebäck.
En intressant detalj är att av Sjöbrisens totalt 28 gäster är det bara kvinnor som regelbundet önskar hålla i marsvinen. Kanske är det någon kvinnlig, omvårdande instinkt som väcks till liv när man pysslar om och matar de små djuren i famnen. Männen städar hellre buren och plockar maskrosor.
Text & foto: Christina Nemell
Husdjur och promenader längs Mälaren
I fem år arbetade Silviasystrarna för att förverkliga sin dröm. I våras var det äntligen dags. Då öppnade Sjöbrisen, en dagverksamhet för personer med demenssjukdom och med närhet till djur och natur.
På Sjöbrisens veranda bjuds på eftermiddagsfika. Utetaket ger välbehövlig skugga från högsommarsolen och gästerna sitter och småpratar medan de avnjuter en läcker kladdkaka till kaffet. I knäet på en av dem myser Piccolina, en oförskämt söt dvärgpudel. Gästen och vårdhunden trivs uppenbart i varandras sällskap men Anita, som besöker Sjöbrisen flera dagar i veckan, är inte ett dugg avundsjuk.
– Hundar? Nej, dem gillar inte jag, säger hon rättframt och ler samtidigt förtjust.
– Åh, de som är så fina, invänder en av gästerna som sitter mitt emot.
Även Helene Skedebäck, den ena initiativtagaren till dagverksamheten, deltar i samtalet som fortsätter att kretsa kring även andra husdjur.
– Det är fantastiskt med djur, att de nästan alltid väcker nyfikenhet. Även om man inte har någon relation till dem så framkallar djur ofta reaktioner som i sin tur kan starta samtal, säger hon senare på eftermiddagen när gästerna hämtats av färdtjänsten.
Helene Skedebäck är, liksom kollegan Lotta Kalmdal, utbildad Silviasyster med 30 års erfarenheter av demensvård. För drygt fem år sedan korsade deras vägar och de slog följe. Båda närde samma dröm: att starta en dagverksamhet för demenssjuka där djur och naturupplevelser står i centrum och där en professionell och personcentrerad vård är en självklarhet.
Idag driver de dagverksamheten Sjöbrisen i Hägersten. Det sker i form av ett personalkooperativ för Silviasystrar där framtida vinster ska återinvesteras i verksamheten. Vägen till invigningen, i början av april, var lång (5 år!) och att beskriva alla hinder som övervunnits på vägen ryms inte i en artike
I fem år arbetade Silviasystrarna för att förverkliga sin dröm. I våras var det äntligen dags. Då öppnade Sjöbrisen, en dagverksamhet för personer med demenssjukdom och med närhet till djur och natur.
På Sjöbrisens veranda bjuds på eftermiddagsfika. Utetaket ger välbehövlig skugga från högsommarsolen och gästerna sitter och småpratar medan de avnjuter en läcker kladdkaka till kaffet. I knäet på en av dem myser Piccolina, en oförskämt söt dvärgpudel. Gästen och vårdhunden trivs uppenbart i varandras sällskap men Anita, som besöker Sjöbrisen flera dagar i veckan, är inte ett dugg avundsjuk.
– Hundar? Nej, dem gillar inte jag, säger hon rättframt och ler samtidigt förtjust.
– Åh, de som är så fina, invänder en av gästerna som sitter mitt emot.
Även Helene Skedebäck, den ena initiativtagaren till dagverksamheten, deltar i samtalet som fortsätter att kretsa kring även andra husdjur.
– Det är fantastiskt med djur, att de nästan alltid väcker nyfikenhet. Även om man inte har någon relation till dem så framkallar djur ofta reaktioner som i sin tur kan starta samtal, säger hon senare på eftermiddagen när gästerna hämtats av färdtjänsten.
Helene Skedebäck är, liksom kollegan Lotta Kalmdal, utbildad Silviasyster med 30 års erfarenheter av demensvård. För drygt fem år sedan korsade deras vägar och de slog följe. Båda närde samma dröm: att starta en dagverksamhet för demenssjuka där djur och naturupplevelser står i centrum och där en professionell och personcentrerad vård är en självklarhet.
Idag driver de dagverksamheten Sjöbrisen i Hägersten. Det sker i form av ett personalkooperativ för Silviasystrar där framtida vinster ska återinvesteras i verksamheten. Vägen till invigningen, i början av april, var lång (5 år!) och att beskriva alla hinder som övervunnits på vägen ryms inte i en artikel.
Helene Skedebäck vill hellre lyfta fram alla ideella krafter: hennes konstnärskusin som målat interiörerna, Lottas man som snickrat verandan och alla som skänkt möbler till verksamheten. Och så hennes dotter, förstås. Isabelle Skedebäck är utbildad djurinstruktör och har bland annat valt ut husdjur med beteenden och temperament som är lämpliga i vårdmiljöer. Säkerhetsaspekterna är jätteviktiga betonar både mor och dotter som förutom den utbildade vårdhunden har köpt in två lugna marsvin av rasen lunkaryd.
Men varför djur på en dagverksamhet för personer med demenssjukdom? För Helene Skedebäck verkar det finnas tusen goda skäl. Djur sprider glädje, att se Piccolina vifta på svansen och göra konster är lustfyllt. Djur betyder också att där finns någon att bry sig om utan att relationen ställer några krav. Att sitta en stund med en hund eller ett marsvin i knäet är naturligt sätt att stilla oro inflikar Isabelle Skedebäck.
– Sedan är det något särskilt med sådant man uppfattar som sött att titta på, det är en känsla som går direkt till hjärtat, säger Helene Skedebäck.
Men Sjöbrisen är mer än husdjur. Gästen Anita ser särskilt fram emot promenaderna längs Mälaren.
– Det är så härligt att gå och titta på barnen som badar, när de kastar sig i vattnet. Ibland har vi med oss matsäck och grillar, säger hon.
Sjöbrisen naturnära läge är ingen slump. I flera år letade de båda Silviasystrarna efter en lämplig lokal där omgivningens karaktär var avgörande. Helene Skedebäck har svårt att tänka sig en bättre plats än den de fann. Dagverksamheten ligger i ett modernt bostadsområde, på nedre botten, med endast ett par minuters promenad till en småbåtshamn. Där kan man vika av till höger, passera badklipporna och fortsätta till Vinterviken. Eller också går man till vänster längs vattnet, fram till en 4H-gård och Klubbensborg, ett kulturskyddat område med café i lantlig miljö.
– Vi går ut varje dag och ibland tar vi med oss lunchpaket. Oavsett vilken väg vi väljer slipper vi biltrafik. Det finns gott om rastplatser och naturen är helt underbar. Man kan inte tro att vi är bara befinner oss en kvart från Stockholms innerstad, säger Helene Skedebäck entusiastiskt.
I Stockholms stad är det för närvarande kö till dagverksamheter för demenssjuka. De som sökt och fått plats på Sjöbrisen förenas av en vilja att få vistas ute mycket, ett önskemål som i många fall förmedlats av anhöriga.
– Men det finns förstås skillnader i fysiska förutsättningar, dessutom kan det ha hänt något som gör att en gäst inte orkar gå lika långt som vanligt. Eftersom vi är tre ”heltidare” här kan vi bilda olika promenadgrupper. För vissa kan det ibland räcka att gå runt grannhuset och sätta oss i den vackra trädgården.
– Viktigast av allt är ändå att vi erbjuder en plats där var och en får vara sig själv, säger Helene Skedebäck.
Magnus Westlander
Fr v Helene Skedebäck (Silviasyster) med Anita (gäst på dagverksamheten Sjöbrisen) och vårdhunden Piccolina.
Helene Skedebäck med dottern Isabella framför 4H-gården som är ett kärt utflyktsmål för gästerna på Sjöbrisen.