Sedan 50 år tillbaka är Bengt tonsäker andretenor i kören. Demenssjukdomen hindrar honom varken från att sjunga eller läsa noter. Det svåra är att lära in ny text, säger han.
Bengt visar runt i sin och hustrun Anitas ljusa lägenhet. Deras hem är fyllt av minnen från resor och med konst, både tavlor och skulpturer. Bengt var länge ordförande i konstföreningen på sin arbetsplats.
Minnena är extra viktiga nu när Bengt inte är lika tvärsäker på vad som nyss har hänt. Händelser från längre tillbaka i tiden minns han däremot ofta glasklart. Han berättar målande om sitt arbete, hur han gick den långa vägen och läste till ingenjör på aftonskola.
Började tappa minnet
Bengt har nyligen fyllt 80 år och det är nu fem år sedan han fick sin demensdiagnos.
– Ja, jag tog upp det själv vid ett besök på min vårdcentral, när vi pratade om diverse saker. Jag nämnde att jag tyckte att jag började tappa minnet.
Anita hade då inte märkt något särskilt, annat än att han glömde namn som de flesta gör. Bengts syster har Alzheimers sjukdom, det hade även Anitas mamma. Så redan innan han fick sin diagnos kände de till att det fanns mediciner som kan lindra symptomen.
– Man var väl lite förberedd, säger Anita. Det var bara att hoppas att medicinen fungerade och det har den gjort, även om han fick byta sort.
Anhöriga kan följa med
På kallelsen till minnesmottagningen stod att det är önskvärt att en anhörig följer med. Bra tycker både Bengt och Anita.
– Medan de kollade vikten och EKG hade doktorn ett samtal med Anita. Så var det vid varje besök, att läkaren pratade med Anita medan jag var på olika provtagningar, säger Bengt.
– När vi sen var samlade allihop sa doktorn att nu ska jag nämna några saker och så kan du försöka komma ihåg dem. Hon nämnde fyra saker. Sen, efter ett tag, när vi pratat om det ena och det andra undrade hon vad det var för saker.
Hoppsan, hoppsan, säger Bengt och kan inte annat än att skratta.
– Hon fick aldrig ett helt korrekt svar. Vid alla besök kom just det här momentet. Först glömde jag en sak, nu är det två. Men det går långsamt med sjukdomen, den har inte kommit så tvärt, säger han.
Testades för bilkörning
Bilkörningen är något han funderat mycket över. Läkaren berättade tidigt att det kunde bli tal om att dra in körkortet framöver. Våren 2015 testades hans reaktionsförmåga, på senhösten gjordes ytterligare tester. Bland annat fick Bengt köra i en simulator.
– Jag skulle särskilt hålla reda på en bil. Men när körriktningen ändrades började jag blanda ihop och till slut avbröt jag. Det var stressande. Sedan tog de kontakt och ville att jag skulle göra ett test där jag körde på riktigt.
Natten före sov han knappt.
– Men när vi började köra kände jag mig jättepigg. Jag körde på olika slags vägar i olika hastigheter och en mängd situationer kom upp. I en timme var vi ute och körde. Det gick riktigt bra.
Kör bara lite
Bengt fick behålla körkortet. I dag kör han så lite som möjligt och då mest välkända sträckor, till exempel till landet. Han märker att orienteringsförmågan är tydligt påverkad.
– Jag får tala om hur han ska köra om det handlar om en ny sträcka, ibland kan ju en väg vara tillfälligt avstängd till exempel, säger Anita som alltid läst kartor.
Anita har inget körkort men är så gott som alltid med i bilen. Hon känner sig trygg.
– Märker jag att något inte fungerar kommer jag förstås att reagera, säger hon.
Om ett och ett halvt år ska Bengts körförmåga testas på nytt. Det är bra att den följs upp tycker han.
Öppna med hans sjukdom
Bengt och Anita har varit öppna med hans sjukdom. Det var inget som de först diskuterade utan bara tog för givet.
– Vi började med att berätta för barnen. Och vi har berättat när det varit ett bra tillfälle och vi har känt att det går att prata om det. Jag har berättat efterhand för mina nära väninnor också, säger Anita.
Även Bengt har berättat för vännerna om sin sjukdom, det är inget som han ångrar. Samtidigt har han blivit mer isolerad, något som han förklarar med att förmågan att konversera är sämre än tidigare.
– Helt plötsligt stakar man sig och tappar orden och så blir det inget ordentligt samtal. Tyvärr finns det också några som undviker mig, det är det värsta – när det bara tar slut. Det känns bittert, säger han.
Sjunger i kör
Bengt är annars en mycket aktiv person. Han har en vacker röst och är en säker andretenor i flera sångkörer. Sång och musik är en viktig del av livet och har så varit sedan ungdomen. En av de körer han sjunger i är KFUM-kören där han varit med i femtio år.
Går det bra att sjunga och läsa noter?
– Ja, faktiskt, jag är förvånad själv över det. Det svåra är att lära in ny text.
En av de körkamrater Bengt känt längst bor i närheten.
– Han kommer hem hit då och då och så spelar Anita på pianot och hjälper oss att gå igenom lite nya sånger. Han är helt införstådd med situationen och då är jag inte rädd för att snacka och säga fel eller tappa ord. Det har varit en väldigt fin trygghet för mig.
Går runt sjön
Bengt brukar ta en långpromenad i stort sett varje dag.
– Det är skönt med promenaderna, jag brukar gå samma runda runt sjön. Men jag märker att jag börjar bli lite vinglig.
Framtiden funderar varken han eller Anita på särskilt mycket. En dotter är biståndshandläggare och de kan rådfråga henne om det behövs. Det går så länge det går, säger de. Eventuella svårigheter får de ta när de kommer.
– Det är skönt att ha så många fantastiskt fina minnen, säger Bengt och vi går en runda till i lägenheten.
Text: Kari Molin. Obs! Personerna på bild har inget samband med texten.