En alzheimersjuk man flyttade till ett äldreboende. På kort tid hade situationen blivit ohållbar hemma så flytten blev akut, i väntan på en permanent plats på ett demensboende. Han var van vid att bo på nedre botten men den enda lediga lägenheten på äldreboendet låg högst upp i huset.
Mannen blev snart mycket orolig och förvirrad. Han gick fram och tillbaka i korridoren utanför hans lägenhet. Ryckte i alla handtag han kom åt och drog sig inte för att gå in i andra lägenheter, om dörren var olåst. Hans beteende skapade stor otrygghet hos de andra hyresgästerna.
Mannens situation togs upp i teamträffar med äldreboendets undersköterskor, sjuksköterska, arbetsterapeut och verksamhetschef. ”Även om han ska flytta så småningom måste vi lösa problemen här och nu”, resonerade man. Teamet kom fram till att mannen kände sig ensam och sökte sociala kontakter.
Entrén möblerades om och en samlingsplats gjordes i ordning. Det var ingen plats man normalt serverade mat men nu fick en mindre grupp på äldreboendet äta frukost, lunch och middag här. Personerna trivdes med varandra, det gällde även mannen som blev betydligt tryggare av att ha folk omkring sig.
Kvällarna var fortfarande svåra. Verksamhetschefen ansåg att det behövdes personalförstärkning för att underlätta sänggåendet. På så sätt kunde en undersköterska ägna mycket tid åt mannen de först veckorna. De gick upp tillsammans till hans lägenhet där de tog kvällsmål. Undersköterskan satt med och tittade i album innan han gick till sängs. En ny kvällsrutin etablerades ock till slut gradvis kunde personalförstärkningen tas bort.