En man på ett äldreboende var ledsen, arg och utåtagerande. Han flyttade runt på möbler och andra saker hela tiden. Andra boende reagerade på detta. När personalen försökte avleda honom blev han bara argare. Mannen fick både neuroleptika och lugnande medel.
Man visste en del om mannens bakgrund men inte tillräckligt för att förstå hans beteende. Demenssjuksköterskan föreslog att man skulle ta kontakt med anhöriga för att få veta mer om honom; vem han hade varit tidigare och vad han hade gjort.
Det visade sig att detta var en man som alltid velat göra saker. Han ville ställa upp för sin hustru, flytta möbler när det behövdes och få känna sig duktig.
Personalen prövade att ändra förhållningssätt. Istället för att säga åt honom att sluta när han började flytta möbler hjälpte de honom, till exempel när han började flytta ett bord: ”Ska det stå där borta tycker du?”. De närmade sig mannen mer och mer och han kände sig inte längre hotad av personalen.
De fick också veta att han älskar musik, något personalen tog fasta på. Det visade sig hjälpa att spela musik han tyckte om vid dusch, på- och avklädning och andra situationer som tidigare hade varit svåra.
Mannen hade också hallucinationer. Måltiderna var besvärliga då han hade fokus på annat och inte såg maten. Han åt på en vit tallrik och bordet var ljust, det var för lite kontraster. När han istället fick en tallrik i en avvikande färg började han fokusera på den och på maten. Skillnaden märktes direkt.
Mannen får inte längre neuroleptika och behöver inte heller lugnande medel, även om ordinationen lugnande vid behov finns kvar. Sjuksköterskan på boendet berättar att förut kontaktade personalen henne om mannens mediciner nästan varje dag, nu har de helt slutat med detta. Hustrun säger att maken är mycket gladare.
De positiva förändringarna kom ganska snabbt, så snart all personal var införstådd och gjorde på samma sätt. Att personalen inte längre är rädd är också en vinst i sammanhanget.