God demensvård bygger på relationer och relationer formas av tid, tillit och trygghet. Det säger sjuksköterskan Iréne Ericsson som har doktorerat på välbefinnande och demens.
Välbefinnande och demens är också namnet på den doktorsavhandling som hon försvarade vid Hälsohögskolan i Jönköping i mitten av september. Titeln kan nog uppfattas lite provocerande, tror Iréne Ericsson, i synnerhet som den avser äldre personer i måttlig till svår demensfas.
– Men medvetenheten hos personer med långt gången demens är påtagligt mycket större än vad man i allmänhet tror. Och bara för att man förlorat större delen av sitt språk och har svårt att kommunicera saknar man inte behov och önskningar.
Iréne Ericsson är övertygad om att demenssjuka ofta omedvetet kränks, både av anhöriga och professionell vårdpersonal, på grund av att deras medvetenhetsgrad underskattas.
– Vi måste inse att personer med demens kan uppfatta vad vi gör och säger, även om de inte längre kan uttrycka sig med ord, säger hon.
Vad vi gör och hur vi beter oss spelar alltså roll. Frågan är då vad som är viktigt för att kunna uppleva välbefinnande när man är svårt demenssjuk. Social gemenskap? Ja, svarar Iréne Ericsson, men bara om det leder till en relation. För relationen är central för känslan av välbefinnande hävdar hon.
I sin forskning har hon bland annat analyserat videoupptagningar med personal och vårdtagare. De senare har hon även intervjuat. Iréne Ericsson filmade på två demensboenden där man infört så kallade "egentid". Denna stund, som varken kretsade kring omvårdnad eller praktiska sysslor, gjorde det möjligt att etablera en relation mellan kontaktperson och vårdtagare vilket ledde till att man såg på varandra på ett nytt sätt.
Iréne Ericsson fascinerades många gånger av kontaktpersonens bemötande. Små detaljer skapade tillit och trygghet, som att duka fint och lägga en sötsak på kaffebrickan.
– Detta var också bara ett av flera sätt att signalera att man tog sig tid, något som visade sig vara jätteviktigt för att bygga en relation.
Under "egentiden" satt kontaktpersonen ofta på en pall med ansiktet vänt något uppåt mot personen med demens. På så sätt förstärktes känslan av att vårdtagaren stod i centrum.
– En demenssjuk kvinna sade efter ett "egentids"-möte att hon var så glad över att hon hade fått berätta om hur det var förr. Upplevelsen av att andra lyssnar på mig och att "jag faktiskt kan bidra med något" stärkte välbefinnandet, säger Iréne Ericsson.
Synen på den demenssjuke som en person med resurser präglar Iréne Ericssons forskning. Det gäller även arbetet med KUD, Klinisk utvärdering vid måttlig till svår demens, ett test som hon validerat i sin avhandling. KUD har hon utvecklat som en reaktion på MMT, det kognitiva test som är etablerat sedan många år men som Iréne Ericsson i många fall tycker är kränkande
– Medan MMT mäter vad man inte kan, det vill säga förlust av kognitiv förmåga, tar KUD fasta på vad som finns kvar av kognitiv förmåga. Det återstår en hel del utvecklingsarbete men på sikt hoppas jag KUD kan bli ett alternativ till MMT, säger Iréne Ericsson.
Magnus Westlander
"Välbefinnande och demens - Aspekter på välbefinnande hos äldre personer med måttlig till svår demenssjukdom".
Iréne Ericsson (Hälsohögskolan, Jönköping)