Museer kan göra mycket för demenssjuka

Där är Laurel Humble engagerad i Museum of Modern Art:s (MOMA) ambitiösa alzheimerprojekt som är inne på sitt femte år. Amerikanskan var huvudtalare den 25 maj då tillgänglighetsnätverket Stockholms museer arrangerade seminariet Möte med minnen.

I hörsalen på Nationalmuseet samlades museipersonal och en handfull nyfikna från äldreomsorgen. På agendan stod demenssjukdom och frågan om hur svenska museer kan göras mer tillgängliga för de drabbade. Den potentiella målgruppen är stor. I Sverige beräknas 150 000 personer ha en demenssjukdom, en siffra som blir avsevärt högre om deras vårdande anhöriga inkluderas.

Att museer kan göra mycket och betyda mycket för dessa grupper framkom när Laurel Humble berättade om arbetet på MOMA. Sedan 2007 erbjuder det världsberömda konstmuseet särskilda gruppvisningar för alzheimersjuka, tillsammans med deras anhöriga eller med personal från äldreboenden.

Genom ett samarbete med New York University School of Medicine har tretton guider på museet fått grundläggande demensutbildning. Ökad kunskap och förståelse för sjukdomens yttringar gör att visningarna bättre kan anpassas efter alzheimersjukas särskilda behov.

– Vi försöker att skapa en lugn miljö och minimera störande moment. Vi vill absolut inte trängas med andra besökare eller vakter när vi samtalar om målningarna. Därför förlägger vi turerna med alzheimergrupperna utanför ordinarie öppettider, säger Laurel Humble.

Under en rundvandring i Nationalmuseet demonstrerade Laurel Humble hur en alzheimeranpassad visning kan gå till. Tonvikten ligger varken på konstnärens bakgrund eller intentioner. Istället ställer hon korta raka frågor för att uppmuntra fria associationer. Vad ser ni på tavlan? Hur är det avmålade personerna klädda? Varför beter de sig på det viset? Efterhand övergår de beskrivande svaren till tolkningar och åsikter.

– Konst är ju så fantastiskt eftersom den ger utrymme för så många olika tolkningar och i de här grupperna får du ibland höra sådana som du aldrig har haft en tanke på, säger Laurel Humble.

Hon berättade att konstvisningarna är mycket omtyckta. I brev utrycker många anhöriga sin tacksamhet över att få några timmars stimulans utanför hemmet. Istället för att känna att de överger sin sjuke partner får de dela något tillsammans. Forskning från New York University pekar på att konstvisningarna har positiva effekter på de alzheimersjuka deltagarna i form av stabilare humör och minskade emotionella problem.

MOMA:s alzheimerprojekt innehåller många delar och i uppdraget, berättade Laurel Humble, ligger även att stödja och inspirera andra museer. Idag har sammanlagt 60 amerikanska museer utlovat att verka för en demensanpassad verksamhet.

Hur ser det då ut i Sverige? Två spännande exempel presenterades under seminariet. Inger Enqvist från Musik- och teaterbiblioteket berättade om musikportföljen som tagits fram i samarbete med Svenskt visarkiv. Portföljen innehåller alls lags musik från 1940-talet, ett decennium då många som idag är demenssjuka var unga.

Till musiken medföljer tidstypiska affischer på Alice Babs och Jussi Björling, pressklipp och notiser från ”syndens näste”: Nalen. Musikportföljen lånas ut gratis till landets äldreboenden. Tanken är att den ska hjälpa till att väcka minnen och uppmuntra samtal bland deltagarna. Samma tankegångar ligger bakom Livrustkammarens bröllopslåda. Även den lånas ut till äldreboenden och innehåller musik, kläder, risgryn och annan rekvisita från elva svenska kungabröllop.

Båda ovan nämnda exempel bygger på att museerna kommer till äldreomsorgen. Frågan är om det omvända är möjligt. Kan svenska museer anpassa sig för att ta emot personer med demenssjukdom och deras anhöriga och personal?

Intresset finns, att döma av diskussionerna på seminariet. Kanske också pengarna. Alzheimerfondens Lars Ottosson tände på iden och flaggade för att fonden kan bidra med medel. Svenskt Demenscentrums Wilhelmina Hoffman, som tidigare på dagen hade talat om demenssjukdomens symptom och förlopp, utlovade lämpliga demensutbildningar för museipersonal.

Några konkreta beslut fattades inte i hörsalen på Nationalmuseum men det känns som deltagarna har satt bollen i rullning...

Magnus Westlander