Inspektionen visade även att på ett av fyra demensboenden ges ingen personalförstärkning vid tillfällen med hög arbetsbelastning. Personalen vid 40 procent av boendena berättar att de upplever att bemanningen är för låg för att kunna ge de demenssjuka god vård och omsorg. Men Socialstyrelsen bedömer att det gäller 58 procent.
– Det är skrämmande att en så stor del av Sveriges demenssjuka inte ges ordentlig trygghet och säkerhet. Det är en mycket vårdkrävande grupp som behöver närhet till personal dygnet runt, säger Per-Anders Sunesson, tillsynschef på Socialstyrelsen, i ett pressmeddelande.
Samtliga kommuner och huvudmän för de 94 inspekterade boendena kommer att få ett skriftligt beslut från Socialstyrelsen före årsskiftet, med krav att åtgärda de iakttagna bristerna.
Wilhelmina Hoffman, föreståndare vid Svenskt Demenscentrum, är positiv till Socialstyrelsens omfattande inspektion.
– Socialstyrelsen har öppnat en dörr till något de flesta inte känt till omfattningen av. Det som nu påvisas är att det finns en utbredd brist på kunskap i kommunledningarna om gällande lagstiftning.
Svenskt Demenscentrum vill se en ny lagstiftning som reglerar användningen av tvångs- och begränsningsåtgärder. Innebär det att låsta dörrar ska tillåtas på demensboenden, och i så fall under vilka förutsättningar?
– Vi efterlyser rättsskydd för den enskilde, vilket Socialstyrelsens tillsyn tydligt visar inte finns, trots de lagar som vi har idag. I vissa fall måste en person med demens och allvarlig kognitiv störning skyddas mot skada. Vi menar då att begränsningsåtgärd endast ska få användas när alla former av "icke-tvingande" metoder i arbets- och förhållningssätt visat sig vara otillräckliga och då individen löper allvarlig risk för att skada sig, säger Wilhelmina Hoffman och fortsätter:
– Låg bemanning, dåliga lokaler och brist på utbildning får aldrig motivera en låst dörr.
Finns det inte en risk att en lagstiftning bidrar till en ökad användning av inlåsning och andra tvångs- och begränsningsåtgärder?
– Erfarenheter från andra länder talar för det motsatta, menar Wilhelmina Hoffman. En tydlig lagreglering synliggör ansvarfrågorna för beslut och tillsyn och inte minst behovet av utbildning i förhållningssätt och metoder för att undvika begränsningsåtgärder.