Riktlinjerna innehåller en rad olika rekommendationer för vård och omsorg vid demenssjukdom. De utkom våren 2010 och nu publicerar Socialstyrelsen den första nationella utvärderingen. Den pekar på flera viktiga områden där riktlinjernas genomslag har varit svagt.
Alltför få med misstänkta demenssymtom utreds, dessutom finns brister i utredningsmetoderna. Riktlinjerna pekar ut vad som bör ingå i en basal demensutredning men i färre än hälften av fallen följs detta. De regionala skillnaderna är stora. Mellan 35–75 procent genomgår en fullständig utredning, beroende vilket landsting de tillhör.
Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt Demenscentrum, välkomnar Socialstyrelsens utvärdering. Skillnaden mellan landstingen tolkar hon på två sätt
– Den visar att många har mycket förbättringsarbete framför sig men också att det faktiskt går att utveckla demensvården. Primärvården har ett avgörande ansvar för en korrekt och tidig demensdiagnos. Och en sådan är oerhört viktig för att få hjälp och stöd och tillgång till de symtomlindrande läkemedel som idag finns.
Utvärderingen visar att förskrivningen av symtomlindrande läkemedel (kolinesterashämmare och memantin) i stort sett varit konstant de senaste åren, trots att riktlinjerna pekar på att fler borde få tillgång till dem. Även här är de regionala skillnaderna stora. Dessutom påverkas förskrivningen av både utbildningsnivå och födelseland. Lågutbildade äldre personer, födda utanför Norden, får demensläkemedel i mindre utsträckning.
Inom läkemedelsområdet lyfter Socialstyrelsen även fram positiva signaler. Användningen av antipsykotiska preparat – som enligt riktlinjerna endast ska förskrivas i undantagsfall – har minskat. Andra ljusglimtar i utvärderingen är fler platser i demensboenden (en ökning med 6 000 från 2002 till 2012), trots att antalet platser i särskilda boenden minskat under samma tidsperiod.
Socialstyrelsen ser också flera tecken på att personalen på demensboenden arbetar mer personcentrerat, något som betonas starkt i de nationella riktlinjerna.
– Det här tyder på att många kommuner engagerat sig och fortbildat personalen. Kanske också Svenskt Demenscentrums avgiftsfria ABC-utbildningar har bidragit till den positiva utvecklingen och kommer förhoppningsvis att fortsätta göra det. Praktiskt förankrade i nationella riktlinjer borde ju till exempel Demens ABC plus primärvård kunna vara till stor hjälp. Här finns stöd för tidig diagnostik, utredning och uppföljning liksom koppling till kommunen genom förslag på planeringsunderlag till biståndshandläggare, säger Wilhelmina Hoffman.
Inom några år kommer en ny nationell utvärdering av demensriktlinjerna. Socialstyrelsen efterlyser då ett mer fullständigt dataunderlag på såväl lokal och regional som nationell nivå. Det kan uppnås bland annat genom att fler verksamheter – inom både kommun och landsting – ansluter sig till SveDem och de andra nationella kvalitetsregistren.