Hon berättar om sitt liv med alzheimer - - Svenskt Demenscentrum

Hon berättar om sitt liv med alzheimer

Humor och självironi, livsglädje och sorg. Yvonne Kingbrandt blandar och ger när hon berättar om sitt liv med alzheimer. Det vore roligt om boken kan hjälpa till att göra vården lite bättre, säger den nyblivna författaren.

Yvonne Kingbrandt pustar ut i lägenheten hemma i Gävle efter några intensiva dagar på Bokmässan i Göteborg. Där har hon presenterat Jag och min alzheimer, en självutlämnande bok om att leva med en demenssjukdom. Att göra författardebut vid 59 års ålder hör inte till vanligheterna men Yvonne Kingbrandt beskriver det som ett naturligt steg.

– När jag för fem år sedan fick min demensdiagnos var tanken först att skriva en bok. Istället började jag att blogga på Internet. Där får jag ofta direkt feedback på mina texter, många hör av sig, det känns bra. Boken som nu kommer bygger helt och hållet på min blogg.

Yvonne Kingbrandt delar med sig av sin vardag. Hon värjer inte för de svåra och mörka sidorna men boken innehåller lika mycket glädjeämnen och annat som ger hennes liv mening. Dessutom förekommer en hel del tips och konkreta råd, inte bara till personer med samma diagnos. För Jag och min alzheimer är också en utbildningsbok med ett inifrånperspektiv. 

– Jag tar ju upp mycket om till exempel bemötande som jag tror vårdpersonal har mycket att lära sig av. Det vore roligt om boken kan hjälpa till att göra vården lite bättre, säger hon.


När man intervjuar
Yvonne Kingbrandt är det svårt att förstå att hon har haft en demensdiagnos i fem år. Hon formulerar sig målande och svaren kommer snabbt. Men bakom orden döljer sig svårigheter som hon försöker hantera på olika sätt. Glömskan är numera påtaglig, berättar hon, och en minidator talar bokstavligt talat om när det är dags för lunch eller att bege sig till ett inbokat möte. 

Mångas som drabbas av demens drar sig länge för att söka hjälp. För Yvonne Kingbrandt har det varit tvärtom. Med största sannolikhet har hon en ärftlig form av Alzheimers sjukdom. Både hennes mormor och mamma, som dog för 2,5 år sedan, drabbades av alzheimer.

– Vetskapen om att även jag troligen skulle insjukna ledde till att jag snarare kämpade för att få en diagnos så snart som möjligt. Demensdiagnosen gjorde att jag kunde få symtomlindrande läkemedel och annan hjälp i ett tidigt skede, berätttar hon.

De senaste åren har Yvonne Kingbrandt varit en omtyckt föreläsare på konferenser och utbildningsdagar. Viljan att berätta är sprunget ur hennes erfarenheter, inte minst mammans förnekande av sin sjukdom och vägran att ta emot hjälp från äldreomsorgen. Nog talar vi mer om demenssjukdomar nuförtiden men skamstämpeln tycks vara svår att tvätta bort.

– Titta bara här i Gävle. Kommunen vill sätta ihop en samtalsgrupp med yngre personer med demenssjukdom. År efter år får de bara in en enda anmälan – och den är från mig, säger Yvonne Kingbrandt.


En dag i veckan besöker
Yvonne Kingbrandt en kommunal dagverksamhet, i övrigt klarar hon sig själv med stöd av olika hjälpmedel och, framför allt, sin make. Hennes sjukdomsförlopp går långsamt men hon är väl medveten om att det oundvikligen kommer en dag när betydligt mer hjälp är nodvändig.

– Då kommer jag inte att dra mig för att söka hjälp från kommunen – det har jag och min make bestämt.

Innan dess ska Yvonne Kingbrandt ta det lite lugnare; trappa ned på föreläsandet, ägna sig mer åt bloggen och sådant som hon mår bra av. Hon älskar att resa och redan nästa vecka bär det av till Grekland.

– Jag fyller jämnt så hela familjen åker till Rhodos – det ska bli härligt!

Magnus Westlander

Senast uppdaterad 06 oktober 2013 - 23:22 © Svenskt Demenscentrum

Svenskt Demenscentrum, Sveavägen 155, 113 46 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår