Sköra äldre behöver empatisk arkitektur - - Svenskt Demenscentrum

Sköra äldre behöver empatisk arkitektur

Äldreboendet har varit en återkommande fråga för arkitekter. Nyligen försvarade Jonas E Andersson en doktorshandling i ämnet vid Kungliga Tekniska Högskolan. Här berättar han om sina fynd och vikten av empatisk arkitektur.

Under 1900‐talet har äldreboende varit en återkommande fråga för arkitekter. Den har handlat om att hitta en rumslig avvägning mellan bostad, anpassning mot kognitivt och funktionellt funktionshinder, och rumsupplevelse, samt anpassning för arbetet att ge god omsorg och vård till sköra äldre personer.

Min doktorsavhandling behandlar arkitektur för det sköra åldrandet, äldreboendet, och innehåller sju artiklar som i ett bakåtblickande, samtidsbeskrivande och framtidsblickande perspektiv belyser aspekter på samspelet mellan sköra äldre personer och det byggda rummet.

I samband med tre socialpolitiska reformer under 1900‐talet, har arkitekter konsulterats på nationell nivför att definiera vad hemlikhet innebär arkitektoniskt för sköra äldre personer som bor på ett äldreboende. Den första arkitekttävlingen inträffade 1907 och handlade om byggnader med "största möjliga hemlikhet" för 25 eller 50 personer.

Svenska Fattigvårdsförbundet var missnöjd med de inkomna förslagen, men gav ett andra pris till en småskalig byggnad för 25 personer. Hemlikheten fanns i den utvändiga träarkitektur som omtolkade traditionella byggnadsideal i nationalromantisk stil. Byggnadslösningen upphöjdes till ett ideal och under perioden 1920‐1935 uppfördes 1400 liknande byggnader (ny‐ och ombyggnad).

Ålderdomshemmen skiljdes från fattigvårdslagstiftningen år 1947, och boende och omsorg om sköra äldre blev en del av kommunernas ansvar om sina invånare. Inför reformen arrangerades en andra tävling för arkitekter för att utveckla hemlikhet inom det s.k. nya ålderdomshemmet.

Smålägenheter med eget badrum, pentry och balkong för en flexibel användning över tid diskuterades, men den utmynnade i att fyrbäddsrum övergavs till förmån för fler en eller tvåpersonsrum. Det var ett bostadsrum med egen hall, ett tvättfat och några garderober, som grupperades med gemensamma utrymmen för kök, matrum och samvaro.

Precis som i den första tävlingen utdelades inte något första pris i någon av de två byggnadsstorlekarna, ett andrapris och två tredjepris i vardera kategorin, liksom fyra inköpta förslag. De 66 inlämnade arkitektförslagen övertygade tävlingsjuryn om att mindre enheter för ca 30 boenden var att rekommendera, och att byggnader för ca 80 boenden skapade en negativ institutionskänsla.

Under 1970‐talet var det regel att ett ålderdomshem hade mer än 70 boenden. Bostadsstandarden var lägre än i det ordinära boendet, och badrum och kök delades. Gruppen av äldre personer med kognitiva funktionshinder eller långvariga sjukdomstillstånd bodde på geriatriska kliniker.

Insikten om att en stor grupp äldre omhändertogs i sjukhusmiljöer blev smärtsam för allmänheten under 1970-talet. Långvårdsdebatten fick en direkt följd för arkitekturen och småskaliga lokala sjukhem lanserades som alternativ både till geriatriska kliniker vid storsjukhusen och till ålderdomshem.

År 1979 utlystes ännu en arkitekttävling för att utforska hemlikhet vid ett långvarigt sjukdomstillstånd (demens, eller somatiska sjukdomar) och ett dygnet‐runt‐behov av vård och omsorg. Åtta förslag valdes ut som förebildliga exempel. Arkitekturen betonade existentiella kvaliteter som kontakten mellan inne och ute, utsikt från fönstret, kontakt mellan den privata bostaden och gemensamma rum för alla boenden. Hemlikheten blev synonymt med småskalighet och bostadslikhet.

Den nya Socialtjänstlagen, SoL, som infördes år 1982, förpassade både det lokala sjukhemmet och ålderdomshemmet s till soptippen för prototyper för det sköra åldrandet. Kvarboende inom det ordinära bostadsbeståndet med stöd av äldreomsorg upphöjdes till den ideala platsen för åldrandet. Det finns goda skäl att anta att hemmet är platsen för det goda åldrandet, men det finns anledning att fundera över hur detta gestaltas i äldreboendet.

Ursprungligen var hemlikhet ett sätt att göra samhällets omsorg mer respektfull för den enskilda individens behov, men under 1900‐talet har forskning bekräftat hemmets betydelse för ett tryggt åldrande. De rumsliga landvinningarna från de tre nationella arkitekttävlingarna har omformats till riktlinjer för utformningen av den byggda miljön i äldreboendet.

Arkitektoniskt finns det fortfarande mycket kvar att upptäcka i samspelet mellan den åldrande sköra personen och den byggda miljön, i synnerhet som demenssjukdomar påverkar det visuo‐spatiella tänkandet. Artiklarna i avhandlingen visar att samspelet kan beskrivas rumsligt, och att byggnadsåt-gärder (ombyggnad/ ommålning) måste genomföras i samarbete med de boende och personal.

Avhandlingens viktigaste slutsats är, att ett tvärprofessionellt arbetssätt i det tidiga tillblivelseskedet av en ny byggnad för det sköra åldrandet, är ett viktigt steg för att skapa en empatisk arkitektur. Empatisk arkitektur utgår från den sköra åldrande personens behov och förståelse av det byggda rummet.

Arkitekturens arbetssätt och uttrycksmedel används för att skapa en virtuell modell av det planerade äldreboendet för en tidig utvärdering om dess lämplighet som boendemiljö för sköra äldre personer och som arbetsmiljö för olika omsorgskompetenser.

Jonas E Andersson, arkitekt SAR/MSA och fil dr, Arkitekturskolan,
Skolan för Arkitektur och Samhällsbyggnad Kungliga Tekniska Högskolan

Senast uppdaterad 06 februari 2012 - 15:58 © Svenskt Demenscentrum

 

 

Jonas E Andresson
Arkitekt Jonas E Andersson

Svenskt Demenscentrum, Sveavägen 155, 113 46 Stockholm | tfn: 08 690 58 00 | e-post: info@demenscentrum.se

Loading   Sökning pågår