En kvinna på ett boende var mycket social – det hade hon alltid varit. Hon hade varit gift med en högt uppsatt person och var också van vid att alla såg upp till henne. På boendet gick hon och öppnade alla dörrar. Hon var vänlig och pratsam.
Till samma boende hade också flyttat in en man från en villa med stort vardagsrum och öppen planlösning. Boendet påminde honom om villan och han tyckte att vardagsrummet var hans. Han var irriterad över att andra också var där. Det fungerade ändå hyggligt bra – utom med kvinnan som var så social. Mannen upplevde att hon störde honom. De började bråka så att TV-apparaten for i golvet.
Tidigare hade kvinnan fått Sobril så gott som varje dag för att hålla sig lugn, något som sjuksköterskan motsatte sig.
Boendet har två enheter och en stor samlingssal. Dörren till samlingssalen var låst. Kommunens demenssjuksköterska föreslog att den dörren skulle öppnas. Så skedde. Det ordnades aktiviteter där och det gick också att gå in och dricka kaffe. Det löste problemet. Dit kunde kvinnan gå och prata med alla som kom in utan att mannen stördes. Någon Sobril behövdes inte längre.
Det gäller att hitta lösningar så att alla mår bra, kommenterar demenssjuksköterskan. Det räcker ofta med små medel. Det handlar om att hitta vad som exempelvis gör en person orolig. Om någon är orolig för att hon behöver gå på toaletten ges ingen Sobril. Inte heller om oron beror på hunger eller törst.
– Men om någon vill röra på sig… ja då ska vi ge en Sobril. Nej, det ska vi inte, då ska vi följa med dem ut istället, säger demenssjuksköterskan.