I fem år arbetade Silviasystrarna för att förverkliga sin dröm. I våras var det äntligen dags. Då öppnade Sjöbrisen, en dagverksamhet för personer med demenssjukdom och med närhet till djur och natur.
På Sjöbrisens veranda bjuds på eftermiddagsfika. Utetaket ger välbehövlig skugga från högsommarsolen och gästerna sitter och småpratar medan de avnjuter en läcker kladdkaka till kaffet. I knäet på en av dem myser Piccolina, en oförskämt söt dvärgpudel. Gästen och vårdhunden trivs uppenbart i varandras sällskap men Anita, som besöker Sjöbrisen flera dagar i veckan, är inte ett dugg avundsjuk.
– Hundar? Nej, dem gillar inte jag, säger hon rättframt och ler samtidigt förtjust.
– Åh, de som är så fina, invänder en av gästerna som sitter mitt emot.
Även Helene Skedebäck, den ena initiativtagaren till dagverksamheten, deltar i samtalet som fortsätter att kretsa kring även andra husdjur.
– Det är fantastiskt med djur, att de nästan alltid väcker nyfikenhet. Även om man inte har någon relation till dem så framkallar djur ofta reaktioner som i sin tur kan starta samtal, säger hon senare på eftermiddagen när gästerna hämtats av färdtjänsten.
Helene Skedebäck är, liksom kollegan Lotta Kalmdal, utbildad Silviasyster med 30 års erfarenheter av demensvård. För drygt fem år sedan korsade deras vägar och de slog följe. Båda närde samma dröm: att starta en dagverksamhet för demenssjuka där djur och naturupplevelser står i centrum och där en professionell och personcentrerad vård är en självklarhet.
Idag driver de dagverksamheten Sjöbrisen i Hägersten. Det sker i form av ett personalkooperativ för Silviasystrar där framtida vinster ska återinvesteras i verksamheten. Vägen till invigningen, i början av april, var lång (5 år!) och att beskriva alla hinder som övervunnits på vägen ryms inte i en artikel.
Helene Skedebäck vill hellre lyfta fram alla ideella krafter: hennes konstnärskusin som målat interiörerna, Lottas man som snickrat verandan och alla som skänkt möbler till verksamheten. Och så hennes dotter, förstås. Isabelle Skedebäck är utbildad djurinstruktör och har bland annat valt ut husdjur med beteenden och temperament som är lämpliga i vårdmiljöer. Säkerhetsaspekterna är jätteviktiga betonar både mor och dotter som förutom den utbildade vårdhunden har köpt in två lugna marsvin av rasen lunkaryd.
Men varför djur på en dagverksamhet för personer med demenssjukdom? För Helene Skedebäck verkar det finnas tusen goda skäl. Djur sprider glädje, att se Piccolina vifta på svansen och göra konster är lustfyllt. Djur betyder också att där finns någon att bry sig om utan att relationen ställer några krav. Att sitta en stund med en hund eller ett marsvin i knäet är naturligt sätt att stilla oro inflikar Isabelle Skedebäck.
– Sedan är det något särskilt med sådant man uppfattar som sött att titta på, det är en känsla som går direkt till hjärtat, säger Helene Skedebäck.
Men Sjöbrisen är mer än husdjur. Gästen Anita ser särskilt fram emot promenaderna längs Mälaren.
– Det är så härligt att gå och titta på barnen som badar, när de kastar sig i vattnet. Ibland har vi med oss matsäck och grillar, säger hon.
Sjöbrisen naturnära läge är ingen slump. I flera år letade de båda Silviasystrarna efter en lämplig lokal där omgivningens karaktär var avgörande. Helene Skedebäck har svårt att tänka sig en bättre plats än den de fann. Dagverksamheten ligger i ett modernt bostadsområde, på nedre botten, med endast ett par minuters promenad till en småbåtshamn. Där kan man vika av till höger, passera badklipporna och fortsätta till Vinterviken. Eller också går man till vänster längs vattnet, fram till en 4H-gård och Klubbensborg, ett kulturskyddat område med café i lantlig miljö.
– Vi går ut varje dag och ibland tar vi med oss lunchpaket. Oavsett vilken väg vi väljer slipper vi biltrafik. Det finns gott om rastplatser och naturen är helt underbar. Man kan inte tro att vi är bara befinner oss en kvart från Stockholms innerstad, säger Helene Skedebäck entusiastiskt.
I Stockholms stad är det för närvarande kö till dagverksamheter för demenssjuka. De som sökt och fått plats på Sjöbrisen förenas av en vilja att få vistas ute mycket, ett önskemål som i många fall förmedlats av anhöriga.
– Men det finns förstås skillnader i fysiska förutsättningar, dessutom kan det ha hänt något som gör att en gäst inte orkar gå lika långt som vanligt. Eftersom vi är tre ”heltidare” här kan vi bilda olika promenadgrupper. För vissa kan det ibland räcka att gå runt grannhuset och sätta oss i den vackra trädgården.
– Viktigast av allt är ändå att vi erbjuder en plats där var och en får vara sig själv, säger Helene Skedebäck.
Magnus Westlander