Hur gör en biståndshandläggare när en demenssjuk person säger nej tack till hjälp trots att behovet är uppenbart? I Hallsberg har det kommunala demensteamet hittat sätt att hantera problemet.
Teamet består av demenshandläggare, arbetsterapeut och demenssjuksköterska. Ofta går de två och två på hembesök.
– Vid det första hembesöket brukar vi dela upp oss en stund, så att jag talar med den anhörige och den andra från teamet med den som är sjuk, säger Britt- Mari Jansson, demenshandläggare.
– Vi frågar alltid först om det är ok att vi gör så. En fördel är att anhöriga kan tala mer fritt, utan att känna att de sårar den som är sjuk.
Vem som tar första kontakten med teamet varierar. Ofta är det anhöriga. Kanske har de fått information i samband med att en diagnos har ställts eller läst om teamet i den broschyr som ligger i vårdcentralens väntrum.
Demensteamet kan också vara den första kontakten för oroliga anhöriga och grannar.
– Barn ringer ofta till oss, säger Maria Stenevang, arbetsterapeut. ”När jag var hos mamma i helgen såg jag att hon bränt ner varenda spisplatta och glömt kaffebryggaren” kan de säga och fråga om hon kan få en spisvakt. Det är en bra inkörsport för oss.
När teamet gör sitt första hembesök kommer många frågor upp. Teamet kan ge råd och vara ett stöd.
– När man får sin diagnos är både patienter och anhöriga ofta i en chockfas och kanske inte mottagliga för all information, säger Anne-Ly Höijer, demenssjuksköterska. När vi kommer får vi frågor om sjukdomen, om läkemedel, anhöriga undrar hur de ska prata och bemöta.
I början tyckte Britt-Mari Jansson att det var svårt att ställa frågor till den som fått en demenssjukdom.
– Men jag har lärt mig att det går att fråga när de fått förtroende för mig. Man måste hitta en inkörsport. Kanske gå runt i lägenheten, prata om ett foto...
Det gäller att vara medveten om att den som lider av en demenssjukdom ofta skärper sig till det yttersta. Det kan då först förefalla som om hon eller han klarar sig utmärkt. Detta är något djupt mänskligt. Dagverksamhet är ofta bra men det gäller att lägga fram det på ett sätt så det kan accepteras. Britt-Mari Jansson brukar berätta om Ängarnas café, dit man kan komma för att träffa andra.
– Om de vill pröva tar jag det som en ansökan och skriver ”Ängarnas café” i beslutet, istället för att skriva dagverksamhet för demenssjuka.
Britt-Mari Jansson börjar ofta försiktigt med att bevilja bara lite hjälp, även de gånger hon kan se att det finns stora behov.
– Man måste tänka på att det är en kris och i början är man väldigt ledsen. I det läget är det kanske inte så farligt om det är lite smutsigt hemma eller om man inte duschat. Det viktiga är att få i sig mat och komma ut och träffa andra. Sedan ökar jag på med mer hjälp, successivt.
Kan du bevilja mer tid för hjälp än andra biståndshandläggare?
– Vi har väl tilltagna schablontider för alla insatser: frukost, dusch och så vidare. Och jag kan lägga in ett extra besök om det behövs.
Den som lider av en demenssjukdom tar sällan initiativet till att ansöka om att flytta till ett de- mensboende. Hur gör du då för att få samtycke?
– Jag kan fråga ”skulle du vilja flytta någonstans där det finns personal dygnet runt? Om de säger ja, tar jag det som en muntlig ansökan.
Det är alltid viktigt att se till att beslut om flytt är väl underbyggda, betonar hon. Hur gör du om du ser att behovet finns men personen säger nej?
– Det är svårt när jag ser att en person far illa och är otrygg och orolig. Jag är skyldig att erbjuda hjälp när jag ser att det finns behov. Kommunen har också ett yttersta ansvar.
Det kan handla om en person som inte förstår frågan eller kan uttrycka något själv.
– Då kan vi ta ett korttidsbeslut men låna en plats på ett permanent boende. Då följer jag upp efter några veckor. Om personen verkar trivas tolkar jag det som ett samtycke och så kan de bo kvar och slip- per flytta en gång till.
Kari Molin, frilansjournalist